En fråga från en 14-åring

Fint svar från psykologen.

Här kommer lite röriga tankar... Spar på krutet vid svar

Tyvärr så är ju hela grejen med att vara 14 att man inte direkt är mogen än... Du anar inte all dum skit jag själv gjorde och sade i den åldern.

Det är en komplex väv, hela situationen - och i min mening är det här ingen direkt genusfråga, utan har mycket mer om generell psykologi att göra. Psykologen besvarade inte heller frågan i de termerna, vilket kändes professionellt.

En vild gissning är att de där snubbarna kanske inte mår så bra, dessutom till största trolighet på grund av saker de inte kan eller kunde påverka. Vem kände inte kaxiga idioter som mobbade, pangade rutor och gjorde annan dum skit, bara för att komma hem till ett hus där de fick en proverbiell vinflaska uppkörd i arslet av sin halvberusade pappa varje kväll? Eller dylikt scenario.

För mig personligen räckte det med en snedknullad skilsmässa i unga år för att jag skulle kunna curbstompat en rullstolsbunden nunna med ett gigantiskt léende när jag gick i högstadiet. Och i det läget fick alla bleeding harts mig bara att hånskratta högre. Men igen, jag var 14 år gammal. Då vet man ju knappt vad man själv heter. Och jag mådde uppenbarligen heller inte så bra, mestadels på grund av faktorer jag inte kunde eller kunnat påverka. Likt många andra jag kände.

Är man ute efter strukturella lösningar så bör nog skilsmässor, vardagsdrickande, emotionellt obalanserade föräldrar och dylika faktorer elimineras först i samhället. Sen kan man - strukturellt och kollektivt - snacka om en situation där man kan skylla på de otrevliga idioterna till pojkar, även dessa en sorts offer. Men med detta är min poäng egentligen att man nog i första hand inte bör leta efter strukturella lösningar utan - likt psykologen - hålla sig med fötterna på jorden istället.

Även de skyldiga snubbarna är barn (om man nu utgår ifrån att insändaren är hundra procent sanningsenlig), och barn är idioter. Inte sagt att det är vad vuxenvärlden ska säga - detta säger jag "mellan vuxna" - men allting är så relativt här i världen. Knepigt att avgöra vilken etisk värdemodell man vill nyttja i det här fallet... Men i slutändan är ju att göra något åt saken det enda rätta. Och troligtvis så skäms de flesta av killarna redan över det dom gör, eller kommer börja göra det så fort puberteten framskridit lite till. Så även förövarna kommer onekligen inse att det här beteendet är helt derp. Och att hjälpa dem på traven med att inse hur mycket de gör bort sig är något man bör göra tidigare snarare än senare.

Men men, som psykologen också är inne på - ett mycket viktigt faktum inom psykologi när man ska lära sig att hantera idioter är att man aldrig kan ha ambitionen att ändra på andras betéende.

Man måste istället ändra sättet man själv relaterar till det betéendet, vare sig hanterandet innefattar metoder att ignorera och skaka av sig deras strunt, eller att bygga mod och konfrontera (t.ex. då med hjälp av lärare/föräldrar).

Med barn kan man kanske våga vara lite mer behavioristisk, visst bör man hoppas att idioterna lägger ned, men rent konkret kan man endast ändra på hur man själv relaterar till idioterna. Det kommer alltid finnas destruktiva människor i ens närvaro, man bör lära sig tidigt att inte utsätta sig för dem. Och det säger jag som en psykologisk coping strategy som inte utesluter att man också raljerar samhället för att på skarpen disciplinera pojkarna. Att skylla på offret är det sista man ska göra.

Det är en farlig irrlära att lura folk att det alltid kommer finnas ett samhälle eller ett skyddsnät tillgängligt för att gripa in. Ibland måste man lära sig att vara lite tjockhudad också, och att bygga upp sig själv till en harmonisk person med självförtroende. Då framstår mobbarna som väldigt dysfunktionella individer, och den insikten ger iallfall på lång sikt immunitet mot deras framryckningar.

Tack, bara funderade kring problematiken...

Här kommer ytterligare röriga och flamboyanta tankegångar. Man får ju hoppas på metod i galenskapen...

Nu vill jag bara påpeka direkt att min poäng inte var "boys will be boys" eller några sådana förminskande floskler. För att citera mig själv: "Men i slutändan är ju att göra något åt saken det enda rätta". Det är självklart att man inte ska behöva gå runt och må dåligt, frågan är bara hur man approachar problemet och vart man ska söka sin lösning.

För om "roten" till problemet är att de som får en att må dåligt själva mår dåligt så blir det omedelbart något som sträcker sig utanför vad en 14-åring, en lärare eller troligen ens föräldrar kan ordna på egen hand, på direkten. Som ofta här i livet så är inte min poäng att erbjuda enkla lösningar, utan snarare försvåra för sådana. Det är en lite tråkig konsekvens av mina principer att jag aldrig (intellektuellt) underskattar komplexiteten i ett problem, eller att jag aldrig tror mig vara kunnigast.

Jag tror det har jäkligt lite med en "värdegrund" att göra, tyvärr... Det här är utagerande för små organismer som inte mår toppen. Det kommer aldrig upphöra, vare sig i vuxen ålder eller så länge evolutionen inte hunnit förändra oss helt. Visst lidande är troligen inbyggt, tyvärr...

Att du reagerar utifrån din egen dotter förstår jag helt. Det är ett skäl till att jag försöker skilja dels "vad man kan säga för att hjälpa den utsatte" vs "problemen med att åtgärda detta på samhällsnivå rent praktiskt".

Det vill säga att: om hennes välmående ska bygga på att alla runt henne också mår bra så kommer hon aldrig att må bra. Det är det som är den praktiska realiteten. Hon måste lära sig att må bra utan att mobbarna gör det. För det racet är deras eget, tyvärr. Även fast man bör hjälpa så mycket det bara går. Så därför får man i någon mån - säg, långsiktigt - fokusera mindre på att straffa de plågade själarna till gärningsmän, och mer på att istället bygga upp den som blir mobbad.

Om du köper mina premisser om alltings rörighet och relativitet, och alla missförstånd och neuroser och situationer där rättvisan inte kan bevaras av någon auktoritet så som lärare eller dylikt... Då är mitt enda råd till dig samma strategi som jag själv planerar att nyttja. Den är inte perfekt, men den är pragmatisk. Och det är, ta jävligt god hand om din egen unge. Och var där för henne, och var redo att landa likt Tors hammare med 30 ton vikt på de som tar sig friheter med henne.

Tyvärr ger psykologi, politisk teori och biologi (för att nämna ett par skolor) oss ungefär samma läxa - det finns en begränsad mängd saker du kan eller bör göra för att påverka systemet i stort. Men du får aldrig låta dig själv vara maktlös när det kommer till dina barn. Det låter förbannat själviskt, men det handlar inte om det. Det handlar faktiskt om att vara helt osjälvisk - att se till att åtminstonde EN person har någon bakom sig till 100% i alla situationer.

Jag har ingen större tillit till lärare och föräldramöten om mina barn var utsatta. Naturligtvis ställer man upp och gör sitt bästa, och beter sig som folk, och söker sig genom de rätta kanalerna. Försöker förstå, försöker kommunicera, allt det där.

Men i ärlighetens namn ska jag informera att om - i det mest extrema tänkbara mobbarscenariot - någon liten tuffing skulle försöka göra min avkomma till sin emotionella toalett, då skulle jag smula sönder dem. Jag är den här typen av person som försöker snällt så länge det bara går, vänder andra kinden till så länge det är mänskligt kapabelt... sen (i en väldigt kraftfull metafor) väntar jag maskerad utanför skolan vid stängningstid med en biljardkula i en socka.

Det låter väldigt brutalt, nästan förryckt, men leker man med eld så händer det att man bränner sig. En annan av livets läxor. Och att om du inte är där för dina barn så kanske ingen finns där. Det här är ingen policy för samhället, jag har ingen direkt sådan. Jag kan bara konstatera inför alla som har öron att höra att skadar ni mitt barn så kommer jag skada er. Och inte med "tand för tand, öga för öga", utan snarare "ryggrad för hårstrå".

Men även i det Van Damme-scenariot så gäller ju dessa regler om relativism och alltings knepighet, om hur enkelt det är att beskylla och hur enkelt det är för människor (speciellt unga) som mår dåligt att framställa sig själva som naturbehåvade sadister. Som i min liknelse med nunnan. Deras keffa attityd utåt blir verkligen en slags teater, en slags falsk personlighet... Och man får hoppas att mobbaren har någon motsvarande lejonpappa att försvara honom från mig. Nu tror jag tyvärr inte det, eftersom man får hoppas att grabben kanske mått bra nog att inte börja mobba om han faktiskt hade haft en mer närvarande förälder... Och så börjar vi närma oss en logisk rondell.

Jag hatar allt vad våld heter och har aldrig behövt bruka det i livet. Jag är snarare aggressionshämmad. Men jag ska inte sitta här och låtsas om att jag inte skulle riskera allt vad fängelse heter för att hålla mitt eget kött och blod säkert och lyckligt från någon annans övergrepp. Det skulle jag göra utan att blinka.

Nu har det aldrig varit i närheten av att gå så långt (obviously...), och jag tror och hoppas att det inte gör det heller. Men det finns ingen ingripande gud som kan bevara värdegrunden åt oss människor. Det finns bara hoppet om goda människor i ens egen (och sitt barns) omgivning som man kan räkna med. Så se alltid till att iallfall själv vara en sådan person, inte minst för din egen dotter.

Du kan inte göra det för alla. Men du ska fanimej kunna göra det för henne.

Hade inga sådana erfarenheter i min högstadieklass och dem flesta killar hade nog blivit förbannad om det pågick. Men intressant nog så var den skolan uppdelad till en relativ lugn sida och en jävligt stökig sida. Kanske med flit?