Att prata med en främling

Imorse träffade jag "min" kurator för andra gången. Första gången var i december och det var också första gången någonsin som jag pratat om mig själv, mina tankar, mina funderingar och mina känslor med något form av proffs. Lite konstigt är det ändå med tanke på hur jag mått genom åren och såhär i efterhand tror jag nog det hade gjort mig gott. Å andra sidan har jag ju gått bra ändå så onödigt att fundera i såna banor.

De här besöken är inte heller något som jag instigerade utan det är något som heter anhörigsamtal. Anhörig i det här fallet är sambon som inte alltid mår bra och går hos psykolog. Som ett led i detta erbjuds anhöriga (kanske bara en jag vet inte) möjligheten att träffa en kurator för att prata ut. Tanken är ju då att även den som är anhöriga också kan känna behov av att tala om situationen i sig eftersom det kan vara väldigt jobbigt även men också förbehållslöst om ditt och datt.

Som många andra nog är så var jag lite tveksam inför det hela men samtidigt både nervös och nyfiken. Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig men kände att jag inte hade något att förlora på det hela. Om det inte föll mig i smaken hade jag slösat bort en timme av mitt och det är ju knappast första gången jag gör det. Det tog mig dock inte många minuter förrän jag insåg att det här nog var något för mig.

Nu ska jag inte gå in i detalj på vad vi har pratat om men känslorna har varit många och jag har både skrattat och faktiskt gråtit. Jag har pratat om sådant som jag normalt sett inte vill belasta andra med och jag har pratat om varför jag inte vill belasta andra med sånt. Inte så mycket för att kuratorn säger så jättemycket nytt för det mesta är ju sådant man tänkt, men eftersom det är just en främling så blir det såpass mycket lättare att ge uttryck och diskutera de tankarna. Vrida och vända på dem istället för att bara se det utifrån den syn man själv har.

Hur duktig man än är på att göra det på egen hand så är det inget som är så bra att lufta funderingar med andra människor och det kan vara vara bra mycket lättare med en främling än med någon man känner. Det är lite konstigt i sig kanske. Kan ofta tycka att det "borde" vara lättare att prata om sina känslor med någon närstående än med någon som man knappt kommer ihåg namnet på och kanske är det också så för somliga.

För mig har det dock blivit väldigt uppenbart att så inte är fallet och om det är någon annan där ute som känner på samma sätt kan jag verkligen rekommendera att pröva på att prata med någon. Vem vet. Kanske kommer det kännas helt rätt och kanske kommer det bara kännas konstigt och fel. Det är självklart inte rätt för alla, men jag tror faktiskt att många har mycket att vinna på det även om man inte har något uppenbart behov.

#blogg

Kände inte till det alls förrän tjejen frågade om jag inte vill pröva på. Kan som sagt verkligen rekommendera det. Man bär ju runt på rätt mycket som man kanske håller inne med när man lever med någon som inte mår bra eftersom man "måste vara stark", etc. Lätt att glömma bort sig själv i allting. Det är iaf min erfarenhet av det hela.