Q&A fortsättning.
Här följer en liten filosofisk utläggning om gårdagens Q&A med min sambo. Till att börja med så är han inte en av dom killar som har ett enormt bekräftelsebehov när det kommer till spel, så jag kommer ganska lindrigt undan med just honom. Men tänkte även ta upp lite saker kring frågorna som jag kommit i kontakt med i sällskap av andra killar/pojkar/manliga män. Händelser som legat till grund för att jag valde vissa av frågorna.
Om ni missade svaren på frågorna så gå tillbaka och läs det inlägget först, så ni förstår vad det är jag skriver om här.
Vad tyckte du om mitt intresse för spel första gången vi träffades?
Här kan man få så otroligt många olika bemötanden. Tänkte dra upp dom vanligaste.
Alternativ 1: Det blir ett litet "förhör" på olika spel och dylikt för att testa mina kunskaper och se om man faktiskt kan prata spel med mig eller inte.
Och jag är egentligen inte speciellt förvånad eller frustrerad över varför det blir så, med tanke på mängden tjejer som lägger ut bilder på sig själva tuggandes på handkontroller och skryter med att dom är "gamers" exempelvis. Eller dom som spelat Mario några gånger på storebrorsans konsol och ger sig själva epitetet "gamer". Då blir det väl så att man måste "bevisa" sina kunskaper lite grann, även om jag kan känna att det inte borde behövas. Men förstår som sagt varför det blivit så.
Alternativ 2: Jag blir inte hörd alls.
Det stör mig något så kopiöst. Visst om folk vill misskreditera mig redan från början och egentligen inte vill släppa in mig i diskussionen, men ha åtminstone respekten att lyssna på mig när jag pratar. Jag tänker alltså finns jag!
Alternativ 3: Nördstämpel på direkten!
Finns egentligen inte så mycket mer att säga här, har man fått den så har man fått den
Alternativ 4: Jag blir utmanad till en match i ett spel.
Det här är det roligaste alternativet tycker jag! Har ett ganska härligt exempel när jag var hos ett par killar som ville ta några matcher i DOA med mig. Jag är inte jätteduktig på fighting-spel, men tycker dom är extremt underhållande. Så vi satt och körde större delen av kvällen och slutpoängen blev 56-4 i matcher för min del. Jag skojar inte, 56-4. Den här storyn är inte något jag drar upp för att skryta om mina "skills", utan vill egentligen bara komma till det som hände sen. Vi skulle nämligen tillbaka och hämta vår bil dagen efter, och det jag möttes av fick mig att skratta högt. Killarna hade suttit hela natten och morgonen och nött spelet för att få visa "vart skåpet skulle stå". Dom sa uttryckligen att dom mådde dåligt av att fått stryk av en tjej. Hihi, småpojkar!
Då antar jag att du skulle kategorisera mig som "nörd"?
Precis som med min sambo så är det många som gett mig den härliga "nördstämpeln" efter första mötet med mig om spel dykt upp som samtalsämne. Jag tror att det i grund och botten beror på att det engagemang jag visar för spel är inte många killar van vid att tjejer gör, och på så sätt så anses jag vara nördig i jämförelse med andra tjejer. Men om man sätter mig i relation till en kille så tycker jag själv inte att jag är så mycket värre ;P
Några kommentarer på Zelda-tatueringen?
Folk som spelar brukar oftast tycka den är snygg/häftig/bra etc, inte alla, men dom flesta. För att enkelt förklara varför den fått en plats på min kropp så är Zelda-spelen det som jag och min pappa spelade som mest när jag var mindre. Det var vår tid, en stund då bara han och jag umgicks och tog del av något vi båda tyckte om. Det är även tack vare min pappa som jag spelar idag, inbillar jag mig i alla fall. Sen är mitt turnummer just siffran 3, ni vet "triforce", dom tre gudinnorna och så vidare. Plus att jag haft det varje del av triforcen står för som lite ledord genom tonåren när det var en del tuffa grejer i mitt liv (visdom, mod och styrka). Så när jag fyllde 18 så komponerade jag ihop en triforce med en nyckel, ett svärd och en heart container inuti.
Har jag/vi för mycket spel och maskiner enligt dig?
Även fast jag själv jobbar med att sälja och byta in begagnade spel, så kan jag inte släppa taget om saker. Om inte spelen sugit svullen purjo (ni som vet var det uttrycket är hämtat från får en virtuell high five) det vill säga! Så det har blivit en hel del saker, tyvärr så mycket saker att en del maskiner blivit tvungna att förvisas till att bo i kartonger tills vidare. Men det är oftast bara folk som inte delar mitt spelintresse som ens kommer på tanken att det finns för mycket spel i vårat hem.
Är det jobbigt att jag har bättre accuracy i Resident evil än dig? *Mohahaha* Diskussion uppstod här, E är jag och J är sambon.
Anledningen till den här frågan var det som jag skrev om i svaret till en av frågorna där uppe, just hur vissa killar inte verkar kunna ta att jag är bättre ibland. Det finns liksom gånger jag spelat mot det motsatta könet i Mario kart och vunnit, och det har totalt raserat deras stolthet har det verkat som. Kom igen, det är bara Mario kart! Nu är som sagt sambon väldigt snäll och tycker mest bara att det är roligt när jag "gör bra ifrån mig", så länge det inte är Resident evil. ;P
Vilket är det bästa spelminnet du har med mig?
Här känner jag inte att jag har så mycket att skriva...
Vad är det absolut värsta med att jag spelar?
Det jag har fått höra i tidigare förhållanden är att det tagit upp för mycket av min tid. För av någon anledning så har jag inte hittat en kille som spelat lika mycket som mig förrens jag träffade min sambo. Trodde aldrig att gamer-killar skulle vara svåra att hitta, men det är dom!
Men med sambon så har det fungerat så bra för att han spelat på dator och jag på konsol, alltså har vi inte varit i vägen för varandra. Om inte han vill titta på tv det vill säga.
Har du någonsin använt mig och mitt intresse/jobb som ett samtalsämne för att "skryta" lite?
Har märkt att det för vissa är lite som att prata om en enhörning. Något otroligt fint och speciellt som få människor har sett, men som man faktiskt har en av hemma. Jag tycker faktiskt bara att det är gulligt.
Hur är det över lag att leva med en tjej som spelar?
Var inställd på att jag skulle få en lång utläggning om hur extremt pissigt det är, men tji fick jag. Trevligt att veta att han faktiskt tycker att det är härligt att leva med en som spelar. Vi får väl se om han tycker det är lika kul när barnen blivit lite äldre och hela familjen kommer utvecklas till en spelande blobb som bara kommunicerar genom head sets. ;P
Take what you can, give nothing back! Yaarr!
