Då har man landat lite i det nya

Först vill jag tacka alla igen, såg även att det var lyckoönskningar från några som kanske inte alltid hållit med mig om mina åsikter. Det värmer, och jag kan inte annat än bocka och tacka. Det känns genuint som folk faktiskt bryr sig vad som händer borta på mitt hörn i Sverige.

Jag tänkte bara dra kort om hela barnafödandet. 28e fick vi alltså vår lilla tjej, en liten sak på 3060 gram och 48 cm. Vår förra dotter vägde runt 4000 gram, så hon såg verkligen jätte liten ut (för fortfarande). För att dra hela grejen kort så var förlossningen genom planerat kejsarsnitt, därav jag alltid vetat datumet exakt. Allt gick enligt planerna och dottern vår har inga som helst skavanker. Frun min åkte buss in till förlossningen kl 7 medan jag lämnade stora syster på dagis för att sedan komma ned till sjukhuset runt 8. Kl 09:01 så var barnet ute och några minuter senare så höll jag henne i mina armar. Som ni ser så var det snabba ryck. Jag själv är lite av en person som gärna har kontrollen över saker och ting. Just en förlossning är mentalt jobbig för att där har jag verkligen ingen som helst kontroll, det är upp till sjukhuspersonalen och frugan min. Själv står man bara där som ett fån, känner sig i vägen men försöker ge moralisk support så gott det går. För de som inte upplevt ett kejsarsnitt så är det en rätt våldsam procedur, de lägger ett litet snitt och sen sliter de upp såret. Uppsliten vävnad läker bättre, men det låter verkligen groteskt. Ungefär som du sliter skinnet av en rå kyckling. Allt görs givetvis med lokalbedövning och hon som blir snittad är vaken under hela ingreppet. Efter barnet är ute så får pappan följa med barnmorskan ut och klippa av navelsträngen, eller den lilla stump som är kvar. Tror de sparar den mest för att det är något papporna ska göra. Sen går man tillbaka och så får mamman se sin dotter och ha henne på bröstet ett litet tag innan de börjar att sy igen såret. Medan det hände så fick jag sitta i ett annat rum med dottern i famnen.

Jag kan egentligen inte förklara hur det känns att få ett barn. Jag tror inte heller man fullt kan förstå innan man själv upplevt det. Men det är lite som att man varit under vatten och hållit andan, sen när barnet kommer ut och man hör det där skriket, då är det som du kommer upp till ytan och äntligen får ta ett djupt andetag. En massa inneboende oro man byggt upp utan att veta om det bara släpper. Det är en väldigt stark upplevelse.

Nu har vi i alla fall varit hemma en vecka och lilla sover mest och äter, så det har varit bra nätter so far. Har suttit en del med min WiiU och lirat AC - Black flags på paddan med henne i knät sovande. Fungerar rätt bra då man kan släppa spelet när som helst i fall hon skulle vakna. Men allt är bra med alla inblandade, givetvis så tar det ännu ett tag innan frugan återhämtat sig helt. Men utöver det så har allt bara gått så bra det kan gå.

Postar nog en bild på tillskottet lite senare, har inte orkat lägga över några bilder på datorn än.

#blogg