Uppesittarkväll - Ubisoft Forward!

"Det ordnar sig"

Medlem
"Det ordnar sig"

Kände för att skriva av mig lite om mitt välmående just nu då majoriteten av folk i min närhet inte riktigt förstår... Antar att det kan kännas skönt o skriva av sig ibland?

I många år så hade jag problem med att plugga dock kan jag sitta o spela i 14 timmar + utan problem. Det som inte funkade med plugg är ju då att lämna in uppgifter, komma ihåg saker eller att det tar väldigt långt tid innan något sitter i huvudet på mig. Under dom här åren så har folk tjatat på mig att göra saker, gnällt på mig att jag är jobbig, skällt på mig för att jag inte kan någonting etc etc. Vid vuxen ålder försökte jag mig på japanska (som jag fortfarande gör) men jag har SÅ svårt o få gjort saker än idag. Kan sitta i flera timmar utan o ens börja på en uppsats.

Nu va det en bekant som tipsade i slutet av förra året om det inte kunde vara ADD, uppgiven som jag va så tänkte jag att det blir ju knappast sämre, så jag kollade upp det. Visade sig efter läkarbesök, prat med psykolog och sedan undersökning hos en specialist i Stockholm att det va ADHD. Blev blandade känslor, varför vet jag inte. Det va ju skönt att få svar på VARFÖR jag har problem med många saker, varför min tankegång är som den är med mera. Så nu trodde jag att saker skulle bli lite lättare för mig. Fel.

Min egna familj förstår fortfarande inte det jag går igenom, och kan säga åt mig o göra saker utan o tänka efter att det inte bara är att "göra saker". Nu pratar jag inte längre med min familj om mitt välmående då jag har gett upp på att försöka. Men detta går även vidare till mina bekanta... Nu börjar folk säga att jag skyller på mig ADHD istället. Jag va frustrerad, deprimerad och allmänt stressad innan, tänk er nu då när det känns som att man står själv. Dom YTTERST få jag pratar med säger att "det ordnar sig" eller "det är bara du som kan hjälpa dig själv". Jag har länge börjat fundera på självmord för att, ja, jag orkar bara inte längre. Men nä, jag försökte, gudarna ska veta att jag har försökt...

Fick min ADHD diagnos runt mitten av april, detta va då efter att jag fick tjata på specialisten om att jag behöver få veta om min diagnos, då tänkte jag att okej, nu kan jag få den hjälp som jag verkligen behöver. Nästan rätt... Jag fick inte träffa ADHD sjuksköterskan förrns slutet av augusti för dom hade bara en som jobbade där under sommaren. Det strulade där också så det tog ytterligare en vecka innan jag fick träffa den personen samt att sjukhuset hade slarvat bort mitt EKG test. Okej, NU kommer jag få hjälp. Nästan. Mitt blodtryck (Undertrycket?) va för högt, så efter 2 veckor med Concerta så fick jag sluta o ta det för dom behövde kolla om det berodde på medicinen. Detta är nu under tiden jag studerar japanska och jag ligger efter som fan där... Och jag får dricka en massa Monster energidricka för att ens kunna fokusera lite granna på lektionerna.

Så. Jag är där jag va innan, jag är stressad, mår psykiskt dåligt, jag har försökt o få den psykiatriska avdelningen att fixa en psykolog åt mig då jag börjar inte se någon annan utväg än... Ja. Har fått träffa en arbetsterapeut, jag är anmäld till någon KBT terapi vad det nu är men den gruppen va full så jag får vänta tills nästa år...

Hur mycket klarar en människa av? Jag vet att livet inte är en dans på rosor men det finns också en gräns som någon gång brister. Kolla på Robin Williams, han va deprimerad och nästan alla utom hans närmaste vänner och familj visste om detta. HUR hjälper man sig själv när det inte finns en ork att göra det. HUR ska man orka att ens försöka när ens familj eller bekanta tror att man skyller på diagnosen när dom inte ens är insatta i problemet. Jag sitter här nu o spelar spel, försöker (tro mig, jag försöker verkligen) att studera japanska. Om jag inte gör något av det, vad ska jag göra då? Jag är rädd för att jobba, har blivit väldigt introvert dom senaste månaderna, är faktiskt lite tårögd o bara skriva dom senaste meningarna. Jag har ingen back upp plan ifall jag inte studerar, har nästan ingen ork eller motivation till något. Har även gått upp runt 8kg. Så väger nu mäktiga 108 kg...

Ja, jag hade en del o skriva verkar det som. Jag hoppas att jag slipper mer dålig kritik om någon skulle kommentera efter att ha läst detta, tar lätt illa vid mig och jag får höra det tillräckligt som det är.

Men det är lugnt. Det ordnar sig...

/Dan

Ps. Någon annan är jag som är taggad inför Borderlands The Pre-Sequel? På fredag smäller det! Ds.

#blogg

Medlem
"Det ordnar sig"

Just det här med att häva i sig energidryck är ett tveeggat svärd. I början kan du få en viss energiboost pga koffein och socker men när kicken avtar så blir du ännu mer trött och okoncentrerad än du var innan. Och när kroppen vänjer sig vid koffeinet avtar effekten tills du i princip inte märker av den. En del av de 8 kilo du lagt på dig kommer troligtvis från allt socker du får i dig med energidrycken. Så steg nummer ett är att du avvänjer dig från energidrycken. Med eller utan ADHD så gör det troligtvis saken värre.

Sitt inte inne om du har självmordstankar. Gå en promenad bland folk på stan. Eller gå till biblioteket och sätt dig bland dagstidningarna. Jag lovar att pensionärerna som sitter där och läser DN mer än gärna pratar med dig om dagens händelser och allt som var bättre när de var yngre. Faktiskt ganska bra sätt att träffa folk, jag har själv gjort det när jag behövt ångestdistraktion.

Testa lite koncentrationsövningar. Börja med något litet. Nästa gång du spelar så lägger du ner handkontrollen i 5 minuter varje timme (ställ alarmklockan på 55 minuter om du glömmer bort tiden) och tvingar dig själv att göra något annat. Läs några sidor i en bok, eller skriv några rader om precis vad som helst. Min egen favorit är att sätta på musik och försöka lära mig texten till låten. Vad du gör är inte så viktigt, det viktiga är att du inte spelar och att du försöker fokusera på något annat. Och, ja, jag vet att det är svårt. Inget är lätt i livet. Det handlar i början om att du måste tvinga dig själv över tröskeln. Om du vill så kan du.

Och om du känner att självmordstankarna börjar övergå i självmordsplaner så rekommenderar jag att du ringer Hjälplinjens jourtelefon på 020-220060. De har öppet till 22 på kvällarna.

Medlem

Jag har ingen diagnos, men har alltid haft koncentrationssvårigheter. Ett sätt som hjälpt mig att fokusera är att jag tjatade till mig skolböckerna i ljudform. Så jag lyssnade på det jag skulle lära mig medan jag var ute och gick. Ibland fick jag lyssna på samma kapitel flera gånger om och om igen innan de satt. Är inte säkert att det hjälper dig då vi alla fungerar på olika sätt. Men det är en sak du kanske kan testa?


“Everything’s impossible until somebody does it.”

Medlem

Saknar ord, känner igen mig jättemycket i det du skriver.
Jag har precis fått remiss till att få göra en NPT utredning (Aspergers, ADD, ADHD)
men väntetiden är två år och jag vet inte hur jag ska klara mig medans jag väntar.

Jag tror det är väldigt svårt för familj och närstående att förstå eftersom de aldrig har varit i den situation som du är i. Jag tror att de många gånger vill ens bästa men istället för att hjälpa en så stjälper de en.
En sak som har fungerat för mig är att säga ifrån, försöka förklara att jag inte fungerar som dem,
att vissa saker orkar jag kanske inte eller klarar på samma sätt som de gör och att det bara blir värre om de pressar mig för hårt.
Jag är dock väldigt säker på att din familj älskar dig och vill att du ska må bra,
de har bara svårt att veta hur de ska hjälpa dig och känner sig förmodligen maktlösa.

Önskar jag kunde säga någonting bra som fick dig att må bättre, men jag hoppas att du orkar hålla ut även om det är svårt för jag tror verkligen (och hoppas) att det blir bättre och att livet är värt att kämpa för även om det inte alltid känns så.
Du är inte ensam.

Kram.


If you can't convince them, confuse them!

Medlem

@Bennii Du har absolut rätt om energidrickan, det är lite av en ond cirkel det där. Jag har försökt o avvänja mig men vissa andra saker blir så mycket svårare, som att ens kunna sitta i 1½ timme på lektionen. Jag blir otroligt trött, ofokuserad och missar ibland vad läraren säger. Sedan är det ju som jag skrev, jag har blivit väldigt introvert på sistone. Jag kommer med ursäkter för att inte träffa folk, ibland känner jag mig så dålig att jag bara inte kan med o träffa folk. Ofta så har jag ont i huvudet eller mår psykiskt dåligt så att träffa någon finns inte på kartan. Att ens gå o handla kan bli ett hinder för mig. Låter kanske fånigt men kan inte riktigt förklara det. Jag pratar inte med folk om mina problem för att jag har lärt mig att folk tar mig inte på allvar, skrattar åt problemet eller kommer med det eviga "Det ordnar sig". Övningarna du pratar om är nog väldigt individuellt, ska dock prova för det skadar ju inte såklart. Personligen har jag jättesvårt o läsa något (om inte det är spelrelaterat av någon anledning... Men även där hoppar jag.) Köpte en bok om spelpsykologi som jag tyckte verkade jätteintressant. Har läst ungefär 12 sidor sedan sommaren. Samma där, blir ofokuserad, trött o börjar kolla på annat.
Men det är ju som jag sa. Om man inte orkar längre, vad gör man då? Blir det ett "Ja, skyll dig själv då" eller "Ditt problem, du måste lösa det själv". Får nog skriva upp det där numret dock, tack för det! Tänkte inte så långt.

@Devolution Jag har faktiskt testat det redan, trodde att det skulle hjälpa eftersom ja, jag kan inte fokusera på en bok men mina tankar snappar upp precis allt annat att jag kan inte koncentrera mig på att lyssna på vad dom pratar om. Alternativt att jag glömmer av lika fort vad dom har sagt. Kanske medicinen hjälper med, om jag ens får det igen dvs...

@Nowly Min väntetid på den utredningen skulle vara ett år, men man har ju rätt till... Tror det heter "Fritt vårdval"? Står nu iof när jag läser på lappen att om man är folkbokförd i Sörmland så har man rätt till det. Men kolla om inte du har rätt till det via det län du bor i? Då kan man själv ta kontakt med en annan vårdgivare som kan ha kortare väntetid. Jag fick vänta en månad istället för ett år, då fick jag åka till Stockholm istället dock men det va ju bara dryga timmen från Eskilstuna.
Angående familjen så känner jag ändå att eftersom jag fick en diagnos så kan man väl börja småtitta i vad det är? Jag menar en vän till mig har Borderline så jag kollade upp lite mer i det så jag förstår vad det är. Att min egna familj säger åt mig o göra saker utan att vara insatt i mitt välmående eller problematik hjälper inte ett dugg o det gör mig bara mer uppgiven. Detta har jag sagt till dom men inget händer. Som sagt, jag har inte så bra kontakt med min familj och den relation jag har är väldigt ytlig. Brukar se till att jobba under december månad så jag slipper åka hem o hälsa på, om vi säger så...
Jag har försökt i flera år nu, det börjar bara ta på mig mer nu, speciellt när jag är i den situationen att allt är så himla osäkert. Vet inte hur jag ska göra, ta mig till eller ta vägen längre att det är svårt att kämpa... Tiden får utvisa vad som händer antar jag...

Tack för tips o stöd, kram till er alla.

Medlem

Ok, jag hoppas du hittar ett sätt som hjälper. Har du testat filmer förresten? Typ dockumentärer om ämnet du ska lära dig om, filmer på japanska nu när du pluggar det, varva med och utan text? Vet inte alls om det kan hjälpa, och du har säkert testat det redan


“Everything’s impossible until somebody does it.”

Medlem

Jag har jättesvårt för att sätta mig o kolla på film, om det inte finns ett stort sug eller oftast om det är animerade filmer. Tex Finding Nemo, Wreck it Ralph etc. Brukar faktiskt sätta på sånt när jag bara sitter o inte gör något eller om jag äter. Lätt att tiden drar iväg då, men oftast spolar jag bara till dom bästa bitarna.

1
Skriv svar