Inquisition. Men inte den spanska sorten.

Mycket snack om konsolifiering och dåliga PC-kontroller och en spelstudio (Bioware) som sett bättre dagar och glömt bort att deras rötter fanns i djupa och taktiska PC-rollspel. Orsakerna till att jag väntade en stund med Dragon Age: Inquisition var många. Men nu när jag väl spelat det så ångrar jag inte att jag lånade ut 25GB av min hårddisk till spelet. Det är, trots sina brister, ett spel som förtjänar min tid.

Det negativa
Striderna är verkligen inte de bästa. Det taktiska läget är klumpigt att kontrollera med mus och tangentbord. Även i tredje person går det sisådär med musen. Spelet är verkligen designat för handkontroll och efter drygt tio timmar med spelet gav jag upp och kopplade in min 360-kontroll till datorn. Uttrycket ”If it´s not broken, don't fix it” borde tatueras in i pannan på samtliga anställda på Bioware. I Origins föredrog jag att utforska i tredje person för att när striderna började pausa spelet och zooma ut till det taktiska läget, vilket gav perfekta möjligheter att positionera magiker, bågskyttar och stålklädda muskelberg med några få musklick. Nu är man dels begränsad till en väldigt liten utzoomning, alldeles för nära marken, och styr markören runt träd och hinder med WASD. Men... Eh! Varför? Dessutom får jag aldrig den där tunga känslan av att ett slag gör ont. Känslan är svår att beskriva men i Origins fick jag nästan lite ont i ryggen varje gång min rogue lyckades med en backstab. Slagen i Inquisition känns mesiga, som att man slåss mot pappersfigurer.

Jag tycker även att storyn får för liten plats och inte känns alls så storslagen som jag skulle vilja i ett rollspel av det här slaget. Alltför många uppdrag är så kallade fetch quests (hämta 10 lila saker och 5 röda). Utfyllnad, utfyllnad, utfyllnad verkar ha stått med stora, feta bokstäver på Biowares ”Att göra”-lista. Och vissa delar av spelet som kunde blivit intressanta sidouppdrag är istället uppdrag som du genomför på världskartan genom att skicka dina agenter till olika platser. Jag kan som exempel nämna ett tillfälle när jag skickade Leliana för att hitta ett vapen som jag fått information om genom spelets böcker och texter som man hittar överallt. Det resulterade i att jag fick en ganska hygglig mage staff. Men samtidigt funderade jag på varför jag inte kunde få utforska och leta reda på vapnet själv. Förklaringen är troligtvis tidsbrist. Men spelet är fullt med små uppdrag som utvecklaren kunde struntat i och istället lagt till ett som faktiskt var lite intressant. För jag skiter ärligt talat i att en bonde tappat bort sina kreatur eller att en magiker i Redcliffe behöver 10 exemplar av en viss ört.

Som i alla Biowares spel så får du göra en del val som ger dig olika allierade och får positiva eller negativa konsekvenser med dina gruppmedlemmar. Men jag får aldrig känslan att mina följeslagare verkligen ogillar mina beslut, eller har någon egen tydlig åsikt om saker och ting. När man i Origins blev påhoppad av Alistair vid lägerelden om man utförde vissa handlingar så har jag i Inquisition fått nöja mig med textmeddelanden som berättar att Solas inte delar min syn på något. Det värsta påhoppet kom från Blackwall som berättade att han inte gillade mig men att det var jag som bestämde, och sen nämndes det aldrig igen. Ge mig konflikter! Ge mig situationer när jag faktiskt måste försvara mitt agerande och jobba för att hålla ihop en grupp full av motsättningar och skilda åsikter! Det blir snabbt tråkigt när gruppdynamiken kan sammanfattas med meningen ”Jag håller inte med. Men du bestämmer och vi gör på ditt sätt”.

Det positiva
Miljöerna bjuder verkligen in till utforskning. Det är inte open world på samma sätt som Skyrim men områdena är stora, välfyllda, vackra och varierande. Världen känns faktiskt levande på väldigt många sätt. När man bortser från alla tråkiga utfyllnadsuppdrag som är samma i varenda område och koncentrerar sig på storyuppdragen och de större sidouppdragen blir Inquisition ett bra spel. Det var länge sen som jag verkligen njöt av att gå runt och studera mina omgivningar i ett spel men i Inquisition kan jag ströva runt och bara titta på alla vackra platser. Jag har spenderat minst tre timmar i Emerald Graves med att gå runt och titta på vyerna. Synd bara att min promenad ständigt avbryts av fiender som inte kan låta mig vara ifred.

Samtalen med karaktärerna du möter är spelets stora höjdpunkt. Välskriven dialog och intressanta personligheter gör att jag nästan aldrig snabbspolar genom en konversation. Till och med Leliana, som retade gallfeber på mig i Origins, är värd att lyssna på. Bioware visar att de kan skriva trovärdiga och varierade karaktärer och det, mer än något annat, får mig att fortsätta med Inquisition. Synd bara att det finns så pass mycket smolk på botten i glädjebägaren.

Till skillnad från många andra så har jag fortfarande stort förtroende för Bioware. Dialog är en viktig del av rollspel och inga spel gör det så bra som Biowares. Jag tycker bara det är synd att de inte får ihop helheten. Jag hade hellre sett färre, men större, uppdrag istället för alla fetch quests och ett taktiskt läge som fungerade bra med mus och tangentbord.

#blogg

Miljöerna och karaktärerna är det som gör spelet bra. Storyn är absolut inte dålig men den drunknar i ett hav av ointressanta sidouppdrag. Jag är inne på min andra genomspelning för att utforska lite andra vägar genom storyn. Så, ja, det är ett bra spel.

Däremot är det inte bättre än Origins som hade en bättre story, bättre taktikläge och strider, intressantare side quests och intressantare interaktioner med dina gruppmedlemmar.