Jag saknar min overkliga turnering
Av alla spel jag lirat så finns det nog inget som jag älskar lika mycket som Unreal Tournament-serie och jag är allmänt känd som något av en Unreal-fanboy. Det finns något med Epics förstapersonsskjutare som gör att jag inte kan göra annat än älska dem. Jag vet inte hur många timmar jag spenderade med att skjuta sönder botar i #Unreal Tournament innan jag fick bredband och kunde spela online, bara för att upptäcka hur kass jag var
Sedan var det dags för Unreal Tournament 2003 och det var då jag blev "seriös". Jag var riktigt kass till en början där också, men efter mycket hjälp från Holly (tidigare unholy) så lyckades jag faktiskt nå en rätt hygglig nivå. Ibland kan jag tänka tillbaka till de där veckorna då jag nötte 1on1 med Holly och jag förstår inte hur jag orkade. Vi spelade ett antal matcher på kväll och jag vann aldrig, det var tillochmed ovanligt att jag fick någon frag och om jag inte hamnade på minus så var jag nöjd. Förmodligen hade de flesta gett upp, men inte jag inte, jag är en av de där personerna som gillar utmaningar, faktiskt till den milda grad att jag har börjat förakta spel som är för lätta.
Som tur är så nådde jag ändå vissa resultat med allt detta nötande och jag kan fortfarande minnas matchen då jag till slut slog min lärare. Det var på Campgrounds (en remake av Q3DM6 för er som lirar Quake) och jag vann efter fem minutes sudden death. Mina händer skakade efter att jag satt den där avgörande träffen och jag svävade på moln. Den vinsten gjorde alla timmars nötande och motgångar kändes värt det. Förutom detta så är nog min största merit att jag har spela en landskamp för Sverige mot Portugal i Team Deathmatch. Visserligen berodde det mest på att det var flera ordinarie spelare inte kunde lira, men jag klarade mig riktigt bra och lyckades i varje fall hålla mig på ett antal plusfrags.
Efter UT2003 kom UT2004 och allt satte igång på nytt. UT2004 var för övrigt min första recension och tillsammans med Calle och Robin kom vi fram till att spelet var värt full pott. Nog ett av de säkraste betygen jag någonsin satt på ett spel och jag har fortfarande svårt att förstå varför det inte blev mer populärt. Men förmodligen är spel som Quake och UT lite för smala helt enkelt. Det är inte riktigt spel som man hoppar in i och har skoj, det krävs en hel del träning innan de blir riktigt riktigt roliga, men när de väl blir det så finns det inget bättre. Har försökt få fler att lära det och jag har faktiskt haft lektioner med folk från #FZ i hur man dodgar, vilket kräver mer övning än vad många tror. Gjort en film som visar hur man rör sig på olika banor också. Egentligen är jag nog lite för engagerad, finns andra lite viktigare saker jag kunde göra, men brinner man för något så gör man antar jag.
Så varför plitar jag då ner en massa text om detta? Jo av den enkla anledningen till att jag vill spela #Unreal Tournament 2004 och jag inte kan göra det för att jag har glömt förpackningen med DVD-skivorna hos en god vän. Så nu sitter jag här och har en fruktansvärd abstinens. Just nu vill jag ingenting hellre än att spela en duell på DM-1on1-Roughinery och känna hur adrenalitet flödar samtidigt som pulsen når en närmast ohälsosam nivå. Jag vill dodga, jag vill sätta headshot, jag vill irritera Victor med shock-combos, jag vill sno 100 armor framför näsan på Mullins, jag vill spela!