Den gamle

Medlem
Den gamle

En underbar dag närmar sig så sakteligen sitt förunderliga slut. I ett skyfall av ljus och färger strilar eftermiddagssolens varma strålar ned mellan trädens gröna löv och grenar, skänker en tröst till alla de växter som ser det blida dagsljuset svinna. Ett hopp tänds i mannens hjärta, en glädje som börjar i hjärttrakten och sedan sprider sig ut genom kroppen i översvallande vågor. Han reser sig upp, nej svingar sig upp på fötter, och tar sats. Med en sprudlande glädje vällandes upp från maggropen rusar han längst de mjuka skogsstigarna. Den varma mossan ger slött efter för hans bara fötters kvicka steg.

En stråle letar sig ned mellan den gamla ekens långa grenar, smeker de skälvande löven och låter sig sakta falla ned mot det gröna gräset där inunder. Den svaga sommarbrisen är förunderligt värmande, och dess ljuva beröring väcker ingen sovande. Kvinnan insuper båda bris och ljus, hennes ansikte vänt mot skyn ivrigt välkomnandes sommarens evinnerlighet. En känsla sprider sig i hennes kropp, en oförklarlig glädje, en bubblande extas från själva djupet av hennes kropp. Med ett glatt skratt klingande från sina läppar kastar hon sig upp från sin viloplats och rusar över den sommargröna ängen. Hennes nakna fötter slår undan grässtrån och maskrosor i en ljuvlig språngmarsch.

Mannen för undan det tunna grenverket som hotar att slå honom i ansiktet. Den bruna hårmanen trasslas till av den ilande fartvinden och de grova valkiga händerna rivs av onda törnen på grenarna. Hans bara fötter slår nu mot torkad brun lera och vassa stenar som hotar att riva upp fotsulorna. Solen står nu rakt framför honom och det röda ljuset gör honom oförmögen att se klart. Alltfler smärta grenar undslipper de viftande händerna och river upp grunda rivsår i det sköna anletet. De förut så skimrande bärbuskarna börjar sakta bytas ut mot risiga törnen.

Hon har sedan länge lämnat den varma ängen med dess frodiga grönska bakom sig. Hennes nakna fötter för henne nu längst sedan länge bortglömda stigar allt närmre skogens hjärta. Kottar och vassa fjolårsbarr skrapar upp fötternas hud, och trädens grova stammar närmar sig henne allt mer för var sekund, tränger in henne i ett hörn, innesluter henne i en skyddande kokong med hårda väggar. De långa kopparröda hårslingorna är fyllda av grenar och sly. Bländad av solens sista blodfärgade strålar kämpar hon sig alltjämt vidare mot ett mål hon inte vet vad det är.

Den gamle mannen går sakta genom skogen. Det är gryning, och nattens sista bitande kyla har just börjat släppa på sitt strypande grepp. Rävar, harar, ugglor och rådjur följer den gamle där han långsamt arbetar sig fram, stödd mot en fem alnar lång stav av bastant almträ. En böljande djupblå mantel hänger från hans axlar och över ansiktet är en mörk slokhatt djupt neddragen. Ett par höga stövlar av välgarvat hjortskin täcker hans fötter och en klädnad i naturens bruna nyanser täcker resten av hans kropp. En lång grå hårman är utbredd över den breda ryggen och de bastanta axlarna. Han närmar sig Gläntan, ack så sakta men ändock säkert.

Tiden går, mannen anländer så småningom till Gläntan, och han äntrar den med respekt. Han vandrar in mot dess mitt, och ser så de två gestalterna som ligger på marken. Med en sorgsen blick i de gröna ögonen stannar han och ser på de två kropparna. Kalla är de nu, täckta av nattens kalla dagg och höljda i vita gryningsdimmor. Gamlingen böjer sig ned och sluter ömt kvinnans ögon med en knappt hörbar snyftning. Så går han vidare genom Gläntan och försvinner stödd på sin stav bort i den eviga djupa skuggan mellan träden i skogens hjärta.

#blogg


Allt i ovanstående post är självklart endast min åsikt, och bör läsas som rättstavat även om så inte är fallet.

1
Skriv svar