Min spelhistoria, från tidigt 80-tal till nutid

Inspirerad av Ailie:s inlägg Gaming History I kände jag mig manad att plita ned min egen datorspelshistoria. Främst för min egen skull, så jag får minnas alla roliga spel jag varit beroende av. Säkerligen har jag missat både ett och tio spel i den här uppräkningen, men det här är de jag minns bäst just nu.

IBM PC

Första datorspelet jag någonsin testade var ett av spelen i Ultima-serien. Jag är nästan säker på att det var Ultima II, men det kan lika gärna vara ettan. Min kusins pappa arbetade på IBM på den tiden, och han var den första i bekantskapskretsen som hade dator. Ibland fick jag och min kusin tillträde till den. Vi var 8-9 år och blev helt sålda.

Commodore 64

Därefter blev det en ofrivilligt lång paus. Inte förrän jag var 12-13 år började jag spela igen, och denna gång på C64:an. De spel jag minns bäst från den här tiden är Boulder dash, Commando, International Karate+, Barbarian och något RPG som hade ett svåruttalat namn.

Coolaste i Barbarian var att man kunde hugga av huvudet av sin motståndare. Det var en svår manöver, men när den lyckades kände man sig grymt säker (säker = 1337).

Amiga 500

Efter C64:an fick jag låna en polares Amiga 500. "Snyggare än så här kommer det aldrig att bli", tänkte man. Då var jag runt 16-17 år. Hann egentligen bara spela Populus innan jag var tvungen att lämna tillbaka datorn igen. Men shit, vilket spel. Än idag minns jag Populus med värme. Ni som inte minns den tiden: Detta var Peter Molyneux genombrottsspel - långt innan Dungeon Keeper och Black and White.

Pentium

Efter Amigan tog det lång tid innan jag skaffade en dator igen. Inte förrän efter skolan faktiskt. Men när jag var runt 20-21 blev suget för stort, så då införskaffade jag min första PC. En 166 mhz:are med 16 mb ram. Så jävla bra. Med den började jag plöja spel som C&C, Doom, Quake, Interstate 76 osv, men det jag minns bäst från den datorn var Duke Nukem 3D och Red Alert - två spel som höll mig sysselsatt i minst ett år.

Det jag gillade mest med Duke Nukem 3D var nog stadsmiljöerna. Till skillnad mot t.ex. Doom så kändes det mer "realistiskt". Och så var det ju kul att kunna krypa i kloaker och ventilationsrör.

Pentium 2

Via jobbet köpte jag till slut en riktig monsterdator: en 400 mhz:are med 128mb ram, Voodoo2-kort, 19"-skärm. Helt byggd för spel. Priset låg på makalösa 30.000 kr när den kom. Det var det värt. Nu kunde jag börja uppskatta Quake 2, som jag tidigare ratat pga usel grafik (dvs: innan jag köpte 3D-kortet).

Ungefär samtidigt som jag köpte den datorn släpptes också Ultima Online - ett spel jag väntat på i flera månader. Jag och mina arbetarkollegor började genast utforska den enorma, fria världen och vi slutade inte förrän drygt ett år senare.

UO är det bästa MMO som någonsin släppts. Inga gränser, inga klasser, massor av skills, tonvis med magi, husbyggande, egna affärer, unika vapen och rustningar, möjlighet att färga kläder, PK:s, båtar, ja... allt. Allt, utom bra quests. Men det behövdes inte. WoW är ett dagis i jämförelse.

1998. Bara två spel som gällde det här året. Half-Life och Unreal. Jag var dock lite långsam med att upptäcka Half-Life:s storhet eftersom jag var fast i Ultima Online-träsket när det kom. Och därefter tog jag mig först an Unreal och baxnade över dess grafik och underbara känsla. Men när jag väl installerat det förändrade det min syn på hur spel ska vara. Half-Life var det perfekta spelet! Snyggt, klurigt, bra story och tufft motstånd. Spelade om det flera gånger. Installerade varenda mod som fanns.

På ett LAN som vi på dåvarande arbetsplatsen Done anordnade 2000 tog en av våra besökare med sig en CD med en tidig betaversion av Counter-Strike. Istället för våra inplanerade racing-tävlingar, Age of Empire-möten och Unreal-deathmatch-rundor slutade lanet med att vi spelade CS i 3 dagar. Och jag fick blodad tand. Jag fortsatte Counter-Strike-karriären efter lanet och bildade, tillsammans med några nära vänner, CS-klanen FADER.

Innovativt. Counter-Strike blev redan tidigt i betastadiet det hetaste spelet på nätet.

Pentium 4

Även om Counter-Strike tog upp den mesta tiden framför datorn spelade jag såklart en hel del andra spel. Outcast, Elder Scrolls Morrowind, Unreal Tournament, Age of Empires 1 och 2, Empire Earth, Star Wars: KOTOR, Call of Duty mm. Inget fick mig dock att fastna längre än spelet singleplayerkampanj. CS förblev favoritspelet fram till den öppna nordamerikanska betan av World of Warcraft.

Ser jag tillbaka på WoW idag, några år senare, ser jag en polerad yta utan djup. Men under tiden jag spelade det var jag helt såld. Varenda vaken minut ägnades åt det. Jag hittade på lögner och ursäkter för att få möjlighet att gå från jobbet/festen/samlaget, så jag kunde fortsätta mitt levlande i Azeroth:s texturerade värld.

AMD 6400+

World of Warcraft-tiden slutade när jag fick barn. Jag kunde nog ha fortsatt, men helt plötsligt kände jag inget behov av det längre. Det var meningslöst, repetitivt, irriterande. Jag slutade lika tvärt som jag börjat, utan de svåra abstinensbesvär man hört så mycket om.

Istället fick jag återigen upp ögonen för Valves Team Fortress 2. Där är jag nu.

Team Fortress 2

#blogg