Det började i alla fall bra...Pt. 2

Jag står och blickar ut genom fönstret. En duva går omkring på taket utanför och letar efter något att äta.
Jag hör ventilationsfläktens rytmiska ljud som gång på gång färdas genom rummet. Jag ryser lite av välbehag för jag vet att detta är enbart början. Inledningen på något stort, ett fantastiskt äventyr.
Jag vet inte varför jag befinner mig i det lilla rummet, tydligen hände något med Chicago. Staden förstördes. Nu har jag förflyttats till Seattle.
Plötsligt skakar hela byggnaden, lite damm och byggnadmaterial rasar ned. Jag försöker ta mig ut ur rummet men hejdas av en hologramfigur. En kvinna talar till mig. Allt är ganska kryptiskt men så är detta ju enbart början. Hon kommer med någon krystad bortförklaring till varför hela komplexet verkar skaka i sina grundvalar. Jag ser bortom hennes lögner och inser att byggnaden är under angrepp. Utan något svar och full med frågor ger jag mig ut från lägenheten. Jag inser att lögnerna kvinnan precis drog endast kommer vara de första lögnerna i en värld där sanningen är bortglömd.
Och jag är också övertygad om att det fortsatta spelet kommer vara fantastiskt. Jag menar, om det första, lilla, inledande rummet lyckas få mig full av förväntan borde väl de kommande, exotiska miljöerna utan tvekan förmedla en stämning bortom det vanliga.
Tyvärr, ska det visa sig, att jag misstar mig när det gäller min sistnämnda optimism...

Deus Ex: Invisible War var den extremt efterlängtade uppföljaren till ett av spelhistoriens kanske främsta verk: Deus Ex. Tvåan (även om utvecklarna envisas med att inte kalla det en 2a) gör ganska mycket rätt men tyvärr också en hel del fel.
Inledningen bygger upp förväntningarna men därefter kommer aldrig spelet igen. Det är inte dåligt, mest oengegerande. Det är inte fult, mest trångt. Det saknar inte smarta idéer och god design men dessvärre finns det minst lika mycket dålig design och tråkiga element.
Det största problemet är att spelet trots allt är en uppföljare till Deus Ex. Allas vårt älskade Deus Ex.
Deus är underbart medan Invisible War mest känns...meh.
Jag bryr mig inte. Valen och personerna jag träffar. Jag bryr mig inte för i slutändan kan jag ändå styra mänsklighetens öde utan att mina tidigare val egentligen får någon betydelse. Bra eller dåligt? Kanske oundvikligt? Det som Deus Ex gjorde så bra, illusionen av frihet lyckas inte i Invisible War. Och trots allt är IW ett friare och mer öppet spel än sin föregångare. Men återigen, jag bryr mig inte. Spelet engagerar inte och då faller snart allt som ett korthus. Tyävrr.

#blogg