Världens bästa film

Jag såg återigen The Assasination of Jesse James by the coward Robert Ford och jag är helt betagen. Det måste vara den vackraste och finaste film jag har sett. Var ska jag egentligen börja?
Egentligen så kan jag börja med att varna för spoilers. Det finns en del av dem, bara så att ni vet.

Filmen bygger såklart på berättelsen om Jesse James. Rånaren och mördaren James som, under sin livstid, blev en berömdhet. Det skrevs böcker om honom och hans ryckte spreds vida kring. Han sågs lite, åtminstone enligt filmen, som en god bandit. Ungefär som Robin Hood.
James mördades, och jag antar att en spoiler är onödig, av Robert Ford den tredje april 1882. Fords efterföljande liv blev, minst sagt, tragiskt och han blev själv mördad av Edward O'Kelley den åttonde juni 1892.

Filmen är ingen klassisk "action-western". Skottduellerna är relativt få och även realistiska; det vill säga skotten flyger hit och dit utan att träffa sina mål. Det är istället en lågmäld och oerhört lugn film som präglas av en yttre känslokyla. Musiken är väldigt vacker samtidigt som den aldrig blir bombastisk. Den passar in i filmens lugna, tysta atmosfär. Att se filmen blir som att betrakta ett gammalt gulnat fotografi. Man vet att känslostormarna rasar under ytan men inget av det märks i den yttre framställningen. Folk blir skjutna och dör. Andra behandlas som skit oavsett vad de gör. Det är sorgligt och känslosamt utan att någonsin bli sentimentalt. Ingen överdriven symbolik eller högtravande stårkorkestrar som ackompanjerar tragiska dödsscener. Och inga schablonartade hyllningar till romantiserade, historiska personligheter.

Filmen innehåller många teman och motiv, om man nu är intresserad av att hitta dem. Jag fastnade för bilden av människornas (bestämda) roller; deras persona. Jesse är, oasvett vad han gör, den coole och lugne boven. Alla bugar inför honom. Ford å andra sidan blir retad och förlöjligad. Han strävar efter att bli något och när han väl "lyckas" (genom att döda den store Jesse) så följer förnedring och tragik. Det spelar ingen roll vad han gör, Ford förblir förloraren.

Skådespeleriet är fantastiskt, ofta på ett subtilt sätt, och det var genom filmen som jag slutligen fastnade för Brad Pitt. Hans porträtt av Jesse är oförglömligt. Också Casey Affleck (bror till Ben) gör en grym prestation som Ford. Han lyckas frammana en dualitet hos Ford som gör att jag i ena sekunden tycker synd om honom för att i nästa avsky honom.

Vill du se en lugn, lågmäld och vacker western med en Brad i högform? Då vet du vad som gäller.

Jesse James

Robert Ford

#blogg