Parasiten från Småland
Det är underligt hur vissa ord kan rota fram undangömda minnen. Idag diskuterade vi ämnet jobbresor och jag fick en olustig flashback som jag känner att jag måste dela med mig av. Brottet borde snart vara preskriberat, trots att pinsamheten varar för evigt. Det var sommaren 1999 och jag var på god väg att fylla 20. Av någon konstig anledning var 1999 mitt mest hektiska år som skribent. Resorna avlöste varandra men jag var fortfarande grön. Redaktionen skickade iväg mig ensam till E3-mässan i Los Angeles, min första någonsin. Jag var fylld till bredden med lika delar förväntan och oro. Tidigare under året hade jag nästintill blivit strandsatt i Las Vegas och med den upplevelsen färsk i skallen kände jag att vad som helst skulle kunna hända.
Jag hamnade på ett hotell mitt i smeten, ganska nära mässhallen. Det är Los Angeles mest tråkiga område men det är skönt att snabbt kunna smita till mässan när schemat är späckat. Min första dag fick jag reda på att hotellet var ansluten till mässarrangörernas skytteltrafik. Det kändes verkligen skönt för det var närmare 35 grader i solen och smogen låg tät över staden. Jag ställde mig utanför hotellet och väntade på transportmedel. Flera minuter tickade förbi och jag blev allt mer rastlös. Snart skulle mässan öppna och jag hade ett viktigt möte redan i början.
Plötsligt kom det fler mässdeltagare. Jag kunde lätt identifiera dem för de hade namnbrickor och sjukligt blek hy precis som jag. Det kändes skönt att veta att jag hade kommit rätt. Efter ett tag anlände en minibuss och de andra spelentusiasterna flockades kring fordonet. Jag borde ha hört några varningsklockor i skallen vid det här laget. Är det här verkligen den officiella skytteltrafiken? Strunt samma tänkte jag och hoppade in i bussen som nu snabbt började fyllas. Till slut satt alla på varandra och trängdes. Minibussen hade förvandlats till en slags underlig clownbil. Det var precis så att dörrarna kunde stängas och det blev snabbt varmt. Bussen rörde på sig och passagerarna började prata. Jag funderade inte särskilt mycket på att alla tycktes känna varandra förrän en av passagerarna uppmärksammade vår obekväma situation:
Damn it's fucking hot back here. And uncomfortable too.
Mannen satt hopkurad på väskorna i bagageutrymmet och plirade på de andra. Sedan fick han syn på mig:
Wait, wait. Who are you?
Tiden stannade för mig och jag började titta på de andra passagerarna. Alla bar namnskyltar märkta med Nintendo. De tittade på mig frågande och jag kände hur jag ville krypa ihop till en liten boll. Jag svarade med mitt namn eftersom alla finurliga formuleringar verkade försvinna ur min skalle.
So, you are just hitching a ride with us?
Frågan ställdes med ett leende. Han kunde inte fatta hur jag tänkte och var omåttligt road av mitt agerande. Mitt svar blev väldigt kort:
Sure.
Svaret var nästan väntat.
Then why the hell am I sitting back here, and you over there in a seat?
Föraren svarade lika snabbt:
Because that's where you belong man!
Alla skrattade och jag kände att jag kunde dra en lättnadens suck. De tänkte inte stanna bussen och dumpa mig i alla fall. Vi pratade lite jag och bagagesnubben. Jag försökte förklara hur jag kunde missta Nintendos hyrda fordon för den officiella E3-skytteln, men det gick knappt. Han gissade mycket riktigt att det här var första turen till E3 för mig. Jag kände mig som en sann amatör. En liten vettskrämd smålänning mitt i smeten.
Resten av dagen försvann jag in i dimman. Som ensam journalist är E3 en omöjlig ekvation. Det är bara att bita ihop och försöka beta av alla möten. Den pinsamma morgonen förträngdes och jag nämnde aldrig något till mina kollegor när jag kom hem igen.