Den elaka väggen
Om du har följt min Blargh den senaste tiden vet du säkert att min semester inte bara är en period av vila. Förutom att sitta i soffan och glo på film och spela spel, har jag plågat mig själv duktigt. Jag och min flickvän cyklar långa sträckor varje dag, vilket är skönt när det är svalt men ganska tungt nu när solen ligger på.
Att springa däremot är bara plågsamt. Jag har fortfarande inte kommit in i det så som jag vill. Efter några gånger brukar ju kroppen acceptera det nya läget, men det verkar lönlöst nu. Kroppen strejkar efter några kilometer, ungefär vid mitten av min valda bana. Det börjar alltid likadant. Pulsen ökar ytterligare några slag, andningen går över till jobbiga flämtningar och benen känns som gamla knakande brädor. Hjärnan ber mig att sluta men jag viftar bort allt sådant för ett tag. Sedan påstår hjärnan att om jag inte slutar kommer kroppen att falla ihop till en liten blöt säck på stigen. Det är här jag borde ignorera det absurda och fortsätta, men varje gång jag kommer dit blir jag tvungen att stanna och sedan vandra i sakta takt. Hjärnan ljuger ju, för så fort jag har stannat känner jag att det finns gott om energi kvar. Jag måste lära mig att komma över den där förbannade väggen och känna den andra andningen. Nytt försök inom kort. Jag ska komma i form till Beach 2014.
Spelmässigt har det inte blivit särskilt mycket. Däremot har jag kastat mig över en massa film. Bland annat har jag betat av Narnia, som var välgjord men som också gör mig lite arg. Jag gillar inte tanken på en ?god kraft? som kan rädda alla, men som av högmod inte gör det förrän han/hon/det får uppmärksamhet av dem han borde skydda.
Härnäst blir det The Dark Knight som jag verkligen ser fram emot. Jag har dock lyckats skruva upp mina förväntningar till smått löjliga nivåer och nu är jag rädd för att jag kommer att bli missnöjd. Christopher Nolans filmer brukar ändå överraska mig. Jag hoppas på en extraordinärt mörk upplevelse och en föreställning befriad från prasslande godispåsar och brölande fjortisar.