Varning för Ipred-mannen
När läkemedlet Ipren skulle lanseras för många år sedan fick vi alla bekanta oss med en liten blå filur utrustad med en sliten gitarr. Bara tanken på att få besök av en dubbad smurf som ringer på dörren när huvudvärken är som värst kan få många att instinktivt kasta sig över pillerburken för att få bort plågan. Numera är dock karaktären ett välkommet tillskott i den sörja av reklam som rinner över konsumenterna. Jag gissar att acceptansen av en Ipred-man skulle ta betydligt längre tid. Tänk dig själv att det ringer på dörren och när du yrvaket öppnar dörren står Jan Guillou där iklädd en blå sparkdräkt. För det är så jag vill att Ipred-lagen ska marknadsföras. Vi behöver en kortväxt karaktär i en blå outfit, en karaktär som tränger sig på och förpestar tillvaron.
Jag känner nu ett starkt förakt mot Guillou, men låt mig börja från början innan jag går vidare med självgodheten personifierad. Det kan inte ha undgått någon att Ipred är ett hett ämne. Svenska artister, musiker, filmskapare och författare skriver långa debattartiklar om att de måste få betalt för sitt arbete. Hårda ord som stöld och kriminalitet slungas omkring och eftersom det är sensationellt blir det stora rubriker i kvällstidningarna. Jag står på dessa artisters sida när det gäller upphovsrätten. I mina ögon ska människor ha betalt för det de gör och det vore underligt om vi levde i en värld där hårt arbete inte lönar sig. Det handlar om tillgång och efterfrågan.
Däremot hamnar jag på andra sidan i debatten om just Ipred. Det är en vidrig lag som måste bekämpas till varje pris. Våra svenska representanter från underhållningsbranschen ställer sig bakom ett förslag som egentligen leder till att polisverksamhet kan privatiseras. Har de verkligen koll på vad lagen innebär? Blundar de helt för det hot mot demokratin eländet skulle innebära? Jag vill inte leva i ett samhälle där företag kan föra register över misstänkta brottslingar och sedan får gå direkt till domstol. Brottslig verksamhet ska hanteras av polisen. Om inte polisen har resurser är det nog snarare där vi ska komma med åtgärder för att få en lösning på problemet.
Ipred irriterar mig också för att förslaget bygger på den felaktiga tron om att en IP-adress är ett sätt att identifiera en person. I en värld där det inte är ovanligt med trådlös uppkoppling är det som bäddat för olycka för många när en sådan korkad lag sätts i bruk. Vidare är det inte särskilt komplicerat att dölja sin identitet helt på nätet, något som kommer att bli väldigt vanligt framöver.
Det artisteliten inte tycks förstå är att det är fullt möjligt att vara mot Ipred och samtidigt ogilla piratkopiering. Det är också här den självgode Jan Guillou kommer in i bilden. Han har på ålderns höst fått för sig att han är så bra på allt, att han inte behöver läsa på något om ett ämne innan han spyr ur sig en debattartikel. Hans senaste krönika i Aftonbladet visar att han är helt ute och cyklar. Han har fel på så många plan samtidigt att artikeln nästan blir en parodi. Det skulle jag kunna förlåta honom för. Han är ju trots allt en gammal kuf som är teknikfientlig och som tydligen inte ens vet hur man använder ett mailprogram. Nej, det som får mig att koka är hans efterföljande chatt som arrangerades efter att hans artikel publicerats. Seriösa frågor bollas mot honom och det enda han gör är att svara fåordigt och obildat. Så därmed tycker jag att Guillou ska bli Ipreds poster-boy. Ge honom en outfit och en signaturmelodi. Med sin okunskap vore han perfekt för rollen.
Guillou slänger ur sig följande godbit i sin artikel:
"Men hur mycket man än vrider och vänder på alla dessa tekniska argument återstår till slut bara problemets kärna. Varför skall det vara fritt fram att stjäla Eva Dahlgrens sånger, Åsa Larssons böcker, Colin Nutleys filmer eller Rikard Wolffs artisteri?"
Ja, det känns ju trist att svenska filmskapare känner att de inte kan leva på sina filmer. Det är verkligen inte bra att deras verk sprids olagligt och jag kan förstå deras ilska. Däremot finns det ingen svensk film som är så bra att den är värd att förstöra rättssäkerheten för. Det påståendet har inget att göra med min åsikt om att svensk film suger. Inte ens topplistade filmer på Imdb är värda den misshandel av lagen som snart kommer att genomföras.
Guillou är knappast ensam. En annan kändis som häver ur sig grodor är Stefan Sauk som i en debatt i samma eländiga kvällstidning försökte sätta motdebattörerna på plats genom att spela en roll. Han knycker med huvudet, hånler och sedan väller det ut bevis på hans bristande kunskaper ur hans mun. Bland annat liknade han fildelningen vid stöld i en godisbutik. Vad Sauk inte verkar förstå är att om någon snattar från en godisbutik är det polisen som tillkallas. Det är inte upp till Marabou, Malaco och Cloetta att utreda brottet.
Jan, arg och förvirrad
Arrogans, självgodhet och okunskap
Sauk fastnar i godisbutiken