Söndagsångest [Idisslande]

Lite sent, men vafan.

Och då står man ensam kvar i sin misär,
och ser när alla vänner rör sig åt varsomhelst förutom här
och då står man ensam kvar, han den där
som aldrig tog steget.
Och då ser man alla saker man kunde bli,
men som man skitit i.
Och då står man där, ensam kvar i sin misär,
och vännerna försvinner åt horisonterna,
och likt ens drömmar så bleknar de och försvinner där.

jag har vandrat den långa vägen till samma ställe som jag började på,
jag har tagit de stora stegen för att inte röra mig alls,
jag har böjt och vridit, slitit och slagit för att tiden ska stå still
men hur jag än gör så verkar ingenting jag någonsin gör räcka till.

Och då står man ensam kvar i sin misär,
och ser när alla vänner rör sig åt varsomhelst förutom just här
och då står man ensam kvar, han den där
som aldrig tog steget.
Och då ser man alla saker man kunde bli,
men som man skitit i.
Och då står man där, ensam kvar i sin misär,
och vännerna försvinner åt horisonterna,
och likt ens drömmar så bleknar de och försvinner där.

Jag möter framtiden baklänges, det enda jag vill bli har jag redan varit
jag avskyr vad jag blivit för att komma undan från den jag var,
och det känns som om ingenting fungerar och systemet slår ihop
jag stänger butiken, jag tackar för mig, jag är inte värdelös, bara menlös
och aldrig menad för det här, jag biter hårt, känner smaken av blod,
jag håller mig fast,
trots att jag för länge sedan
fått nog.

#blogg