GT och spelberoendet
Man kan alltid lita på GT. När jag i godan ro jobbade och funderade på vad dagens inlägg skulle handla om så får jag det serverat i form av ledaren i gårdagens GT som ni kan läsa här. Ledaren är skriven av Lisa Björklund och visar rena schizofrena drag. Först spyr Björklund galla över spelberoendet och hur associala och farliga folk blir av att sitta. Sedan noterar hon spelandets positiva effekter för att slutligen kräva "åtgärder" mot beroendet innan det blir ett samhällsproblem. Troligtvis kom Björklund på en av journalismens gyllene regler, att båda sidor måste få fram sina argument.
Som jag tidigare påpekat tillhör jag inte den kategorin av gamers som vägrar erkänna att det finns problem med överdrivet spelande. Det finns problem, överkonsumtion är aldrig bra oavsett om det rör sig av mat, dryck eller spel. Men GT lyckas på ett strålande sätt undvika problemets kärna. Förutom det finns det en hel del faktafel. Exempelvis är det bevisat att man inte blir våldsammare av spel, trots Björklunds försök att hävda motsatsen. Dessutom finns det inga kriterier för själva beroendet än så jag förstår inte hur GT har kunnat hitta 40 000 beroende ungdomar.
Det finns tips för vad föräldrar ska göra om ens barn blir beroende men min poäng är att det inte är där felet ligger. Datorn och spelen dyker inte upp från ingenstans. Föräldrarna köper dem. När ett barn blir "beroende", om vi nu ska använda den termen, så har föräldrarna redan misslyckats. Har man någon form av intresse av vad ens barn sysslar med så kan man stoppa överdrivet spelande. Bryr man sig inte utan bara låter ungarna sitta så ska man sedan komma och gnälla på spelindustrin. Ansvaret är föräldrarnas och ingen annans. Björklund lyckas imponerande nog undvika att nämna detta.
P.S. Lite onödigt fakta, jag har skrivit en artikel just om det här. Den är inte publicerad än eftersom jag letar efter någon tidning som vill köpa den.