Begynnelsen

Mitt spelande började nog på grannens amiga någon gång på 80-talets senare hälft. Runt åtta år gammal fick jag prova ett spel som jag idag inte minns namnet på. Spelet började med att en lastbil släppte av din bil och sedan skulle du köra vägen fram och undvika trafiken och lede fi. Vill minnas att man kunde släppa ut olja och skära sönder däcken på andra bilar. Allt sett uppifrån i underbart pixelartad grafik. Efter det var jag nog fast. Jag minns hur jag satt hemma med en C64 och laddade spel från bandstationen och var sur för att jag inte kunde alla superhäftiga pokekoder som grannen sa fanns. Senare skaffade jag mig själv ett NES där Mario var huvudnummret, och sen även en Amiga 2000 där favoriten nog var stridsflygsimulatorn F117 Stealthfighter med Queen´s "One vision" spelandes på stereon. Spelknarkandet gick vidare på brorsans otroligt häftiga 486:a. Där såg jag 3D-grafikens första stapplande steg i kultspelet Wolfsteinn 3D. Till mitt stora förtret var det dock bara ett demo, så jag kom aldrig längre än första nivån. Sen dröjde det tills jag började gymnasiet och flyttade hemmifrån innan jag uppgraderade. Då köpte jag min första egna PC. Den hade en Cyrix-processor på smått fantastiska 166 MHz och kostade runt 17.000 kr om jag inte minns fel. Året var då 1995. Det visade sig dock att Cyrix inte var att lita på då den efter bara ett tag brann upp, varför jag ersattes med en Intel 133 istället. Det var även runt den här tiden som jag upptäckte multiplayer. Det hela började med en två-mot-två-match i Quake och jag var fast. Att möta andra människor istället för botar visade sig vara ruggigt kul. Det fortsatte med några olika moddar till Quake, bl.a. kedjeyxan och någon Star Wars-mod med walkers istället för quad damage. Det var dock inte förrän senare som jag förstod hur hysteriskt mycket roligare multiplayer kunde vara. Spelet som frälste mig på riktigt hette Unreal. Episoden som fick mig att se ljuset var en 2-vs.-2 deathmatch. Jag tog mig till sniperhyllan i det stora rummet och spelade död. När sedan lede fi kom dit och ställde sig för att lurpassa på mitt lagställde jag mig upp bakom ryggen på honom och brassade av sniperbössan i nacken på honom. Efter att detta utspelat sig ytterligare fyra gånger under vilda tjut och galet skratt från mig och min teammate kom killen jag precis levererat ett headshot på fem ggr i följd inrusandes i rummet. Med en vild blick som väl passade med de arga svordommar vi hört genom huset fräste han fram, "VAR FAAN ÄR HAN!!!". Ytterligare en anekdot är när jag och en kompis satt uppe till klockan 6 och gjorde egna banor i Quake, för att vid 8-tiden gå till skolan och skriva nationellt prov i engelska. Undertecknat lyckades somna till lite under hörförståelsen, men fick ändå en 4:a på provet. Min super-133-MHz-überdator hängde med fram till 2001 då det storinvesterades igen i en AMD 1800, GeForce 3-nånting och lite lullull som scanner och digitalkamera. Slutnotan då, runt 21.000 kr. På denna burk upplevde jag troligen det första SP-spel jag klarat, helt utan fuskkoder eller liknande. Spelet var Medal of Honor : Allied Assault. Efter det följde flera sköna lir, bl a BF1942, Mafia, Medieval:Total War, Vietcong, och många fler, varav några kan beskådas i min spelsamling. Det senaste inköpta spelet var nog Battlefield 2 vilket har förgyllt många timmar av mitt liv. Har stoppat i ett GF5600FX i burken längs vägen och köpt en ny hårddisk, annars står samma burk som 2001 på skrivbordet idag. Detta var början på min karriär som gamer.

Fortsättning följer.......

#blogg