Plötsligt började allt växa
Micke skrev något om att man liksom omsluts av en bubbla när man är ute och reser, att världen rusar vidare medan man själv tycks stanna i tiden, hängande någonstans i den eviga natten mellan Schiphol och LAX. Själv har jag tillbringat de senaste tio eller så dagarna i ett liknande informationsglapp. San Francisco ligger i samma stat som Los Angeles, men utan internettillgång (och sol) känns det som en annan planet. Sedan jag rullade in i West Hollywood vid midnatt igår har jag haft fullt upp bara med att komma ikapp resten av världen. Tydligen har den ägnat sig åt frenetisk mässhets och ryktesspridning medan jag ätit hippieglass, åkt över röda broar och tittat på väldigt stora träd.
Inte för att jag egentligen behövt uppdatera mig. Det gör ju presskonferenserna åt mig. Hittills är Microsofts, EA:s och Ubisofts avverkade, och om drygt nio timmar är det Nintendos och Sonys tur. Sedan är jag up to speed.
Jag och farfar Ottsjö sa något om att få in lite LA-feeling i den här bloggen, men jag vet inte riktigt om jag vill utsätta er för det. Jag var här och turistade en snabbis för drygt en och en halv vecka sedan, och de två dygnen är väl ungefär så mycket som jag orkar med innan jag börjar bete mig (och må) som om jag ätit flugsvamp. Det finns gränser för hur mycket avgaser, snabbmat och luftfuktighet en nordbo kan ta innan något brister. Idag prioriterade jag till exempel bort en bit av Ubisofts presskonferens för att springa tio kvarter bort och prova shorts. De galnaste av infall kan framstå som glasklart rationella när man drabbats av mässfeber. Eller möglande jeans.
Men E3 är, hur säger man, gött. Under EA:s presskonferens mailade jag lite med en kompis som satt hemma i Sverige och streamade det jag såg framför mina egna ögon, var i samma rum som, andades samma luft som. Det gav lite perspektiv. Plötsligt, äntligen, var jag här och nu. Håll tummarna för att jag lyckas stanna i stunden medan jag skriver ihop mina intryck från dagens föreställningar, så hörs vi strax igen.