00-talets 30 Bästa spel! (30-21)

Varför en så obskyr siffra som 30? Jo, för att jag ombads göra en Topp 30-lista över 00-talets Bästa spel till en sajt och nu verkar det hela rinna ut i sanden. Ergo: smarta jag publicerar istället listan på FZ och fubbar till mig lite billig besöksstatistik. Det blir tre stycken magiskt simpla inlägg med tio spel i taget. Idag kör vi #30-21. Listan är personlig, ingen allmän åsikt och annat youtubeskitsnack. Ber om ursäkt för klent bildmaterial. Då kör vi!

Jag har spelat sönder mig på det här spelet ett flertal gånger och aldrig tagit mig tid att klara det. Det är så stort att jag blir mörkrädd och det var innan det kom en expansion som fördubblade längden. Ändå har jag nog aldrig återvändt till ett rollspel så många gånger som just Baldurs Gate. Det är nåt särskilt med Sword Coast, DnD-settingen där allt mäts i D och framförallt med Minsc och hans rymdhamster. Gad, jag vill också ha en rymdhamster.

Dummerjöns RPG med så beroendeframkallande dungeonröj att det borde klassas som amfetamin. Jag är själv ingen maskin när det gäller spelet men har i alla fall dragit igenom det + expansionen på Normal ett par gånger. Mina kompisar körde vid den här tiden med drop mod som gjorde att det regnade Stones of Jordan vart de än gick. De tyckte mycket om att jämföra EQ och menade bestämt på "att det bara var ett alternativt sätt att spela på" och absolut inget fuskigt med drop mod. Jag prövade på det där en gång efter att ha hamnat sist i alla tänkbara EQ-tävlingar men det kändes lite som att borsta tänderna med godis. Diablo-scenen lämnade jag kort därefter. Good times.

Jag måste tyvärr lite skamset medge att jag PGa det första The Sims och dess expansioner. Min "Mikael Ungkarl" förvandlades till Citizen Kane med alla stats uppskruvade till max och en ziljon flyktiga bekantskaper (som användes för att få bättre jobb). Han drog de flesta jobben till max och satt till slut ensam i sitt stora hus byggt av pengar och både han och jag kände att vi hade missat något på vägen. Var det detta livet gick ut på? Jag startade om med en familj av flambojanta bögar som hemsöktes av spöken och björnar och vars fester vad världsberömda för sin sugighet. Då såg jag Sims storhet på riktigt. Strax därefter så pajade spelet av för mycket nedladdade home brew-möbler. Det var kul och framförallt en revolution för spelarbredden.

"Hideki är ett kärleksbrev skickat tusen gånger" ska jag tatuera in i nacken någon gång. Cloverstudios verkade bo en lite bättre värld där det handlade om att göra så orginell och vanvettigt rolig arkadaction som möjligt medan resten av spelutvecklarna var upptagna med att nalla försäljningsord som sand box och havoc från varandra. Viewtiful Joe är ett färgsprakande unikum av kitch, patsich och camp-kultur. Spelmässigt är det svårt som tusan och läckrare än din mamma.

Värst vad många rollspel det blir då. Dreamcast-epos som blev precis allt vad jag hoppades på när det kom. Jrpg-serien med världens bästa jrpg-gameplay. Dynamiska strider och en älskvärt klichefylld fantasyhistoria gav mitt 13-åriga jag frysloppor många gånger om och gör det fortfarande.

Fumito Uedas märkligt simpla men o så vackra spelpoem som gjorde honom till motvillig galijonsfigur för spel-är-konst!-korståget. Att spelet är så nedskalat och subtilt i sitt utförande gör att många "gramers" ser i kors när de prövar ICO. För de som kan kliva ur lådan och tänka i fler banor än motorsågar väntar en spelupplevelse så öm och rörande vacker att den kommer ge fotavtryck i själen på dig.

Det enda DS-spel jag behöver. En minispelssamling fylld med så mycket Monty Pytonsk galenskap att till och med Terry Gilliam hade kroknat.

Världens minst indiega (varför är indie så dåligt att böja?) indie-spel som fick genren att explodera över hela mainstream utbudet. Tack! Väl uttänkta självreflexiva och konventionsbrytande pussel tillsammans med en Van Goghsk presentation gjorde att Jonathon Blow blev namnet vi skrek ut i sängkamrarna.

Hade Tim Schafer varit manusförfattare på Nickelodeon hade jag nog vågat titta. Parodiskt välskriven spelpärla om den freudianske astronauten Raz som dyker i folks undermedvetna. Kanske tidernas snyggaste upplägg för ett plattformsspel.

David Cage verkar för tillfället hålla på att tävla med Peter Molyneux om vem av dem som har störst hybris. Hans kommande Heavy Rain är tydligen "inte något spel utan något större. Något nytt!" Vad vet inte herr Perry riktigt, men han vet att det är större. Farenheit ger dock kvarnen-Cage rätten att fortsätta mala på. Spelets story får visserligen fnatt ju närmare slutet du kommer och gameplayen är i huvudsak QTE-sekvenser staplade på varandra. Men en en spelupplevelse likt de första timmarna i Farenheit har jag aldrig fått uppleva igen.

Håll utkik efter topp 20-11!

#blogg