Sorg

Min lilla Ali finns inte mer. Efter en lång kamp mot det lugnande medlet somnade han slutligen in i eftermiddags. Epilepsin, eller vad det nu var som gjorde att hans beteende förändrades, fick honom till slut. Det blev ohållbart att ha kvar en hund som vi i praktiken var rädda för. Vi gjorde vad vi kunde och det känns trots allt rätt. Men oj vad jag saknar honom. Det var helt hjärtskärande att gå och vänta på tiden hos veterinären. Hela helgen var en lång pina med många tårar, tårar jag fick försöka hålla inne med för att inte skrämma upp hundarna.

Egentligen var han en skithund. Det tog två och ett halt år innan vi kunde säga att han egentligen var rumsren. han var stökig och stejig. Besökare blev fullkomligt överfallna av en hund som helst ville sitta i knät på dem och slicka dem i ansiktet tills huden var bortnött. När de gick hem igen skrek han förtvivlat rätt ut. Till och med sotaren, som han aldrig hade träffat förut, tjöt han efter en lång stund. Han kunde inte lämnas ensam längre än i högst en halvtimma och då måste först alla skåp tömmas, golven täckas med flera lager mattor och märgben kokas. Han kunde låsa upp ytterdörren ända tills vi kom på att koppla ifrån vredet så att man bara kunde låsa upp med nyckel.

Det var en fasa att bli bjuden till någon. Att tacka nej med motivationen att hunden inte kunde lämnas ensam var så oerhört pinsamt och fullständigt omöjligt när det var hyresvärden som bjöd. De hade inte tyckt om att få höra att hunden skulle gräva sig igenom ytterdörren om han fick tillräckligt med tid. Alltså tackade vi ja och preparerade huset så gott det gick. När vi gick hem kom han springande i mörkret. Naturligtvis hade han tagit sig ut! Att bjuda hem folk var som sagt inget nöje det heller.

Allt detta ledde i alla fall till att under de fem år vi hade honom var jag och sambon aldrig ute tillsammans. Vi inrättade våra liv helt efter denna hund. Varför? frågar ni.

Han var alldeles underbar. Han var rolig, snygg och sällskaplig. När vi köpte honom bodde vi i ett hus med en mycket brant trappa. Vi kunde inte ta upp honom på natten så jag fick flytta ner till honom. Jag som på en madrass på golvet vilket gjorde det svårt att hålla honom på golvet. Alltså sov vi tillsammans och jag kom honom på det sättet väldigt nära. Om man kan älska ett djur så älskade jag den hunden. Husse är som jag, han fäster sig otroligt vid djuren. Så Ali flyttade in och gjorde sig hemmastadd. Vi kämpade på med att försöka få ordning på honom men lyckades aldrig riktigt. Det var först när Ruffa kom in i våra liv som Ali egentligen blev vuxen. Ett halvår fick de tillsammans och det var nog det bästa halvåret i Alis liv.

#blogg