Den tragikomiska berättelsen om ett gräsklipparköp

Medlem
Den tragikomiska berättelsen om ett gräsklipparköp

När vi hyrde det här huset för snart tre år sedan ingick det en trädgård med stor gräsmatta, men ingen klippare. Tanken var att vi skulle köpa en egen klippare men hyresvärdens son skulle klippa medan vi letade. Detta skulle kosta oss tvåhundra kronor gången plus bensin. Tvåhundra kronor är ruskigt mycket, särskilt om man betänker att det kan behöva klippas en gång i veckan under den mest intensiva växtperioden. Alltså satte vi igång att leta klippare.

Valet stod mellan att köpa en ny för runt tolv till trettontusen kronor eller att leta efter en billigare begagnad. Jag talade hela tiden för att köpa en ny, det kändes lite tryggare. Nu funderade sambon på om det verkligen var så vettigt. Han var osäker på om en ny klippare i den prisklassen var så lämplig till vår tomt. det lutar lite både hit och dit. Dessutom ville han ha en med klippbordet i fronten eftersom det kan vara lättare att komma åt då. Jag vet inte hur många gånger jag varnade för att köpa begagnat men jag borde ha hållit tyst då min sambo har en tendens att göra tvärtemot vad jag säger. Han fastnade till slut för en begagnad Stiga Park som kostade runt tolvtusen kronor (minns inte exakta summan), en klippare som ju var i en annan prisklass och därför skulle vara bättre än en ny för samma summa. Dessutom köptes den av en handlare och hade två månaders garanti.

Den fungerade alldeles utmärkt, i en vecka. Sedan slutade den klippa. Det var en rem som behövde bytas och nej, det ingick inte i garantin. Sambon ringde till en verkstad och de frågade efter ett nummer som skulle sitta på en klisterlapp på klippare. Sambon tog reda på numret och ringde igen. "Något sådant nummer finns inte", svarade de. Efter ytterligare några veckors vånda och ringande hittade vi en verkstad som klarade av att slå i produktkatalogen och vi fick vår rem. Då var klippsäsongen slut.

Så kom våren och med den en ny klippsäsong. Sambon körde glatt ut på första klippturen. Efter en stund kom han in och sade att bensinen var slut. Bara att åka och fylla dunken och fortsätta, trodde vi. Men nej, klipparen startade inte. Det var alldeles uppenbart något fel på motorn. Efter att ha ringt runt och försökt få av kåpan (något han aldrig lyckades med) så befarade vi att det var något mycket allvarligt fel på motorn. Den var med andra ord skrot.

Vi ringde säljaren som sade att han kände sig ansvarig och var villig att ge oss några tusen i inbyte så snart han hade en lämplig ny klippare till oss. Sedan hörde vi aldrig av honom igen. Vi kom fram till att vi nog fick ge oss och helt enkelt köpa en ny men tillgångarna var ju begränsade. Under tiden frodades gräset, så vi fick ta hit pojken att klippa åt oss igen och pengarna bara rann iväg. Så gick en sommaren.

Förra sommaren lyckades sambon hitta någon som påstod sig kunna laga klipparen för några tusen. Problemet var bara att frakta dit den. Efter att ha lyckats baxa in den i garaget kunde vi inte längre rubba den. Vi ringde åter upp säljaren som åter lovade höra av oss med något lämpligt och som åter lyckades strunta i att göra det. Pengarna rann som vatten mellan våra fingrar och situationen blev allt mer desperat.

I år ringde vi till hyresvärden och bad om hjälp att försöka transportera åbäket till reparatören. Vi fick då veta att hyresvärdens faster hade en klippare till salu för femtusen kronor. Efter att ha sett och provkört slog vi till. Nu sitter vi med en begagnad liten trädgårdstraktor av precis den typ som sambon inte trodde skulle fungera i vår trädgård. Den fungerar alldeles utmärkt. Och under hela denna långa sorgliga period har jag lyckats avhålla mig från att säga: Vad var det jag sade?

#blogg


signatur

Våga vägra smileys!

1
Skriv svar