Jag är inte rädd för åskan men...

Jag har aldrig varit rädd för åskan, tvärtom har jag alltid funnit den upplivande. När jag var sommarbarn rusade alla flickorna ut och satte sig i bilen så fort det blev åskväder. Jag tror att jag invaggades i någon slags falsk trygghetskänsla som boende i stan. Det är inte så ofta det händer något allvarligt om man bor i ett modernt hyreshus.

Sedan flyttade jag ut på landet och började bli medveten om att det faktiskt kan vara farligt. Som den där gången jag stod ute och skurade en kycklingbur och insåg att jag kanske borde stänga av vattnet och gå in, men jag ville ju så gärna bli klar först. Så flyttade jag och sambon ihop i ett hus i Häggvall och det var ett riktigt åskhål. Jag vet inte hur många åsknedslag vi hade men minst en telefon, ett modem och en mottagare till parabolen fick vi förstörda. Telefonen var helt söndersprängd och en stor del av sladden var helt borta.

Just den gången tänkte jag faktiskt gå ut när det blev skyfall eftersom jag älskar extremt väder, men så såg jag en blixt och tänkte att det kanske var bäst att stanna inne. Tio sekunder senare slog blixten ner precis utanför fönstret. Min respekt för åskan ökade något.

När jag vaknade i förmiddags var det oväder. Haglet smattrade mot takfönstret och rutorna skallrade. När jag såg blixtar och hörde det omedelbara dånet ropade jag till sambon att dra ur tv:n. Datorn var som tur är inte inkopplad än. Ruffa sprang omkring och pep. Hon är väldigt känslig för ljud och dessutom kände hon att husse var rädd. Han är nämligen rädd för åskan.

Jag försökte sova vidare. När jag låg och försöker sova trots dånet mot takfönstret och det väldiga blixtrandet och mullrandet hörde jag ett smättande och fräsande från rummet intill och såg liksom en ljusbåge trots slutna ögon. Nu smällde det i kåken, jag tror det sköt blixtar ur kontakten i datorrummet, ropar jag till gubben. Han hör ingenting på grund av dånet.

Jag låg kvar och försökte koppla av, gosade lite med Ruffa som hade kommit och lagt sig hos mig. Då smätte det och fräste en gång till och den här gången sköt det en ljusbåge ur vägguttaget en meter från mitt ansikte. Jag flög upp, slet åt mig sängkläder och kläder och sprang ner. Resten av åskvädret tillbringade jag i fåtöljen mitt i vardagsrummet, långt från alla vägguttag.

Jag är fortfarande inte rädd för åskan, inte på det sättet som jag är rädd för spindlar. Jag känner mig trots allt ganska upplivad av ovädret och var det inte för att jag ännu inte återhämtat mig från min förkylning skulle jag må riktigt bra. Men jag kommer definitivt vara medveten om faran vid nästa åskväder.

#blogg