Om rollspelande och ondska

Jag gillar rollspel. Jag faktiskt älskar rollspel. Det är kanske inte så konstigt med tanke på att jag som barn kunde promenera omkring i timmar och berätta sagor för mig själv, sagor som jag hittade på medan jag berättade. Jag levde mig gärna in i fantasivärldar och mina berättelser innehöll ofta ond bråd död. Så vad kan vara bättre än att få leva sig in i ett rollspel. ta rollen som magiker eller krigare och leva ut sina morbida fantasier?

Ett datorspel har ju av naturen sina begränsningar men ändock bjuds det i många bra spel möjligheter till utforskande av den mänskliga naturen. Ibland få man göra moraliska val, man kan välja att hjälpa eller att slå ihjäl och plundra. Många människor utnyttjar denna möjlighet att få pröva på sådant som de aldrig skulle gjort i verkligheten (får vi hoppas!). Så inte jag.

Faktum är att alla mina spelomgångar blir ungefär likadana. Om jag skall skapa en grupp äventyrare så blir sammansättningen nästan alltid likadan och de ser likadana ut från gång till gång och har samma namn som de alltid har haft. Likadant om jag bara skall skapa en rollperson även om just det faktiskt håller på att ändras. I början skapade jag alltid någon form av fighter eftersom jag trodde det var det enda jag skulle överleva för att sedan gå över till någon form av magiker när jag kände mig lite säkrare på min förmåga att klara ett spel. Nuförtiden har jag dock en dragning till ranger eller tjuv. Men det är det enda jag någonsin ändrar på.

När jag spelade om spel som Baldur's Gate försökte jag ha en lite annorlunda sammansättning på gruppen än jag haft första gången men upptäckte ganska snart att jag inte trivdes med detta. Nackdelen med att alltid spela med samma konstellation är ju att man går miste om mycket som händer mellan de olika gruppmedlemmarna. Trots detta hamnar jag gång på gång i samma gäng.

Sedan har vi det här med ondska. Många vittnar om det roliga i att få vara riktigt jävlig, lemlästa, mörda och plundra. Jag har försökt några gånger men jag får alltid lite lätt magkramp bara av att svara lite oförskämt i en dialog. Att gå steget längre och skada någon oskyldig klarar jag helt enkelt inte av. Som ett exempel kan jag berätta om när jag spelade ett väldigt gulligt litet spel som heter Space Rogue. Det var något slags äventys/rollspel som jag hade till min C64. Man åkte runt i ett litet skepp, kunde resa mellan ett antal rymdstationer och idka handel. det fanns en berättelse i botten och man fick under resans gång ledtrådar och kunde söka vidare. Vid en viss punkt i spelet måste man tala med en person för att komma vidare, men denna person ville inte träffa en om man inte var pirat. Alltså blev jag pirat.

Jag åkte runt i mitt lilla gulliga skepp och letade efter någon att plundra och stötte på mitt första offer som reste runt i ett annat litet gulligt skepp och idkade handel. Det är svårt att beskriva den känsla som infann sig när de efter ett intensivt skjutande från min sida bad om nåd men jag kan säga att den liknade de känslor som kan infinna sig vid maginfluensa. Jag tog deras last och lät dem löpa. sedan var min karriär som pirat slut.

Nej, jag väljer alltid den snälla vägen, i handling och dialogval. Jag undrar hur jag kommer att agera den dag jag spelar ett spel där det inte är så uppenbart vad som är rätt eller fel, ont eller gott.

#blogg