Mer av samma

Jag håller just nu på och läser Destroyer, del sju i en bokserie om hittills tio böcker av C J Cherryh. Och jag lägger märke till att det egentligen är samma berättelse som jag läst sex gånger tidigare. Den följer samma mönster som alla delarna i serien har gjort. Det börjar lite lugnt med att huvudpersonen Bren funderar lite över händelserna i senaste boken. Sedan inträffar en politisk kris och Bren flänger runt som en skållad råtta för att försöka lösa allting samtidigt som han har dåligt samvete över sin försummade familj. Dessutom funderas det en hel del över olikheterna mellan människor och Atevi, planetens ursprungsbefolkning. Sedan blir det lite eldstrider och intensiv action och till sist ett slut som summerar upp allt och där alla verkar leva lyckliga till nästa kris i nästa bok.

Det här borde ju bli ganska trist i längden men jag älskar det. Som jag ser det är Cherryh bra på det mänskliga. Hon skriver inte så teknisk sf utan det handlar ofta om människan och mötet med det främmande. Sådant gillar jag eftersom det är lätt att förstå medan mer teknisk sf ofta blir obegriplig för mig.

Och precis som med Star Trek är det just förutsägbarheten som är så tilltalande. Vilket fick mig att börja fundera på det här med spel. När det recenseras uppföljare kan det ibland anges som ett minus att det bara är mer av samma istället för att tillföra något nytt. Jag tror mig minnas att det var så med Thief: The Metal Age. Jag blev glad. Eftersom jag tyckte så oerhört bra om Thief kändes det tryggt att veta att de inte hade ändrat så mycket i uppföljaren. Och mycket riktigt tyckte jag inte lika bra om trean eftersom de förändringar som gjorts innebar att den riktiga Thief-känslan inte infann sig.

Det är därför jag känner en viss oro över hur StarCraft II kommer att bli. Det faktum att det har gått väldigt lång tid sedan det första spelet säger ju att spelet måste bli annorlunda. Absolut på det grafiska planet men även på andra sätt som rör spelandet eftersom spel har utvecklas en hel del sedan dess. Detta behöver naturligtvis inte vara negativtm men oron finns där ändå.

Nu låter jag som en väldigt trist person som bara läser Kalle Anka och ser samma filmer om och om igen och som är oerhört rädd för förändring. Det är inte riktigt sant. Jag tycker om att bli överraskad när jag läser en bok, att få uppleva nya berättelser och hitta nya upplevelser. Men ibland behöver jag tryggheten. Och om jag har en bok eller ett spel som jag tycker mycket om så vill jag inte att nästa titel i serien skall vända upp och ned på allting. Det skulle kännas som om Kalle gifte sig med Kajsa och knattarna växte upp och skaffade jobb. Fel, helt enkelt.

#blogg