Kartor

För ett tag sedan ägnade jag ett helt inlägg åt manualer. Nu har turen kommit till kartor.

Jag älskar kartor och har gjort det så länge jag kan minnas. Som barn brukade jag sitta och rita kartor till de fantasivärldar jag hittade på. Sedan i sexan upptäckte jag orienteringskartan och det var en sann glädjestund att med den i handen utforska verkligheten. När jag sedan började spela datorrollspel tog intresset ny fart.

Det första datorrollspel jag köpte var The Bard's Tale II: The Destiny Knight. Det hade ingen automatisk kartfunktion utan jag fick sitta med ett rutat papper och rita upp allteftersom jag avancerade. Jag älskade det. Ganska snart insåg jag att varje område hade en yta på 16x16 rutor vilket gjorde kartritandet lite enklare. Jag har ännu kvar mina gamla kollegieblock med alla kartor.

Andra spel som krävde ett flitigt tecknande var textäventyren. Det kunde vara totalt förvirrande att röra sig i en värld som bara bestod av beskrivande text och det underlättade att ha ett rutblock och en penna till hands. Favoritpennan var en fin stiftpenna, och ett mjukt radergummi skadade inte heller. Det var inte alltid geografin var så enkel som i rollspelen.

Senare rollspel har ofta en inbyggd kartfunktion vilket är väldigt behändigt men inte alls lika kul.

Det första spel jag köpte med medföljande tryckt karta var Baldur's Gate. Att den inte är alldeles bucklig av dregelfläckar är ett under. Jag misstänker att jag tillbringade en helg hemma hos mamma med att bara sitta och stirra fånleende på kartan medan mamma försökte föra samtal med mig. Sedan följde andra spel som Icewind Dale, Morrowind och Sacred, alla med ordentliga kartor. Might & Magic IX må vara ett skitspel men en ordentlig karta skickade de med i alla fall. Trots att den inbyggda kartfunktionen i de flesta rollspel nuförtiden fungerar väldigt bra så är det fortfarande lika kul med en fin tryckt karta.

Jag vet inte varifrån den kommer denna besatthet över att se en överskådlig bild över den plats ett spel eller en bok utspelar sig på. Och varför visar den sig bara när det handlar om fantasi- eller kanske snarare fantasyvärldar? Om jag läser en bok som utspelar sig i England känner jag inget större behov av att ha en karta till hands, detta trots att jag har ett ganska dåligt hum om Englands geografi. Men när jag läste Davy av Edgar Pangbourn som utspelar sig i USA efter en kärnvapenkatastrof och där platsernas namn har förändrats så som de tenderar att göra med tiden satt jag med kartboken bredvid och försökte följa Davys resor genom världen.

För något/några år sedan diskuterades det flitigt om kartor i fantasyböcker. En del författare fick skäll för att de vägrade ta med kartor i sina böcker. Den enda länk jag kan hitta idag är den här. Jag kan för övrigt rekommendera Joe Abercrombies böcker. Själv känner jag mig lite delad. Dels älskar jag ju kartor men Abercrombie har en poäng. Själv är jag väldigt emot fotnoter i romaner (såvida de inte är en del av själva romanen) eftersom de har en tendens att splittra min uppmärksamhet vilket kan vara mycket störande eftersom min koncentrationsförmåga är sådär. Med tanke på min besatthet är det ju lite samma sak med kartor. Men jag älskar dem.

#blogg