Pizzamenyer

Jag vet inte om jag nämn det tidigar men jag arbetar som grafiker på ett tryckeri. Det är ett litet tryckeri med sju anställda och så chefen. Vi trycker allt från kuvert och visitkort till tidskrifter och böcker, mest hembygdsböcker men även annat för mindre förlag. Eftersom vi är sju personer som känner en stolthet i vårt arbete så gör vi det bra.

Mitt arbete består till större delen i att sätta olika trycksaker. Det roligaste är hembygdsböckerna. Då får jag en bunt texter - i bästa fall i word-format, i sämsta handskrivna - och en bunt bilder som jag skall ställa samman till en tryckbar fil. Jag tycker om dessa arbeten eftersom det är något rejält att bita i och det är roligt att se den färdiga boken sedan. Blanketter är också roliga, det är ett riktigt pillejobb men det är väldigt kul att se en blankett som man har skapat från grunden i färdigt skick. Men sen har vi ju pizzamenyerna.

Jag brukar få allergiska utslag och ryckningar i ögonlocket varje gång chefen räcker över en ny meny åt mig. Det är väl inget fel på pizzamenyer egentligen men det finns några saker som gör dem otroligt jobbiga att arbeta med. För det första består materialet jag utgår ifrån oftast av en bunt flottiga menyer med anteckningar och överstrykningar och med fastgemade handskrivna små lappar. Allt skall sammanställas till något läsligt.

Sedan har vi språkförbistringen. Det är sällan svenskar som äger pizzerior, i alla fall i de här trakterna, och jag har svårt att förstå vad som sägs ibland eller tyda vad som står på lapparna. Om kunden ringer är det helt omöjligt. Maskinen jag sitter intill väsnas så hemskt att jag brukar få rycka tlefonen och rusa ut i lunchrummet. Väl där kommer jag på att jag glömt både penna och papper så det blir att springa tillbaka, klättra över chefen igen och hämta allt jag behöver. Suck. Sedan är särskrivning snarare regel än undantag på pizzamenyer och språkpolisen i mig brukar sparka bakut. Länge undrade jag vem den där Gyro var vars kebab fanns med på alla menyer.

Sedan är det det här med bilder. Vi har inget bildbibliotek att hämta ur utan kunden får själva skaffa fram bilder. Och det kan vara lite svårt att få kunderna att förstå att vi inte kan använda en kopia av en gammal meny som underlag. Vi måste ha en viss kvalitet på bilderna för att det skall gå att trycka. Kan kunden inte svenska är det ännu svårare.

Utrymmet är en annan faktor. Det tycks vara omöjligt att förstå att man inte kan få in hundrafemton pizzor med pålägg och allt plus en massa annan information på en liten A5-folder och få det att se bra ut dessutom. Man får välja. Som den gången en kund ville trycka upp nya menyer men hade några ändringar. Fem nya pizzor skulle in och texten låg redan två mm från kanten. Jag lyckades klämma in det men det såg ut som skit och kunden klagade. När jag förklarade platsbristen menade han att min föregångar hade ju lyckats få till det. Med fem pizzor mindre ja! Det går liksom inte att fylla på menyn år efter år utan att ta bort något.

Och så är det förstås bråttom. Alltid. Helst skulle det vara klart igår men senast i morgon. Och pizzamenyer är inget vi prioriterar.

Men ibland, som idag, kan det vara ett nöje. Jag fick ett närmast hysteriskt skrattanfall när jag stötte på en pizza med namnet Gud Fader. eller vad sägs om Normal special. Sedan räknas ju varken tonfisk eller sardeller som skaldjur, men det är en annan historia.

#blogg