Varning, fara!
Idag har jag stått vid klammern ute i tryckeriet. Det kan vara ganska stressigt på ett lite roligt vis. Jag brukar tävla mot maskinen på så vis att jag försöker se till att fylla facken snabbar än maskinen tömmer dem. Det är naturligtvis så det är meningen att man skall göra men det funkar inte alltid. Av olika skäl kan man komma på efterkälken och då spottar maskinen ut de ofärdiga katalogerna (eller vad det nu är man klamrar) i ett särskilt fack och sedan får man sortera upp de olika läggen och det är ett jäkla elände och tar tid.
Det är ganska mycket som kan gå fel och vissa jobb är jättesvåra att köra medan andra går som en dans. Den resekatalog vi klamrade idag gick för det mesta som en dans vilket gjorde att vi kunde köra i en ganska hög hastighet vilket naturligtvis gör det ännu stressigare, men roligare också.
Men plötsligt gick något fel, papperen kom galet och började tjorva ihop sig och till slut stannade maskinen. Jag försökte desperat rycka bort de ihopknycklade papperen vilket inte hade någon effekt. Min arbetskamrat sade till mig att jag skulle ha tryckt på den stora röda knappen direkt när det började gå fel. Det hade han naturligtvis rätt i men inte fan vågar jag trycka på en stor röd knapp. Vad som helst kan ju hända.
Nu vet jag förstår att det bara är en stoppknapp, eventuellt en nödstoppknapp, och att den ofta används. Men hos mig finns ett motstånd mot att trycka på stora röda knappar. Jag har en känsla av att jag skulle kunna ställa till något om jag gjorde det. Att maskinen kanske kräver en massa åtgärder innan man kan starta den igen och att jag på så sätt orsakar ett långvarigt driftstopp om jag trycker in den stora röda knappen. Alla som någon gång tryckt på nödstoppknappen i en hiss förstår vad jag menar.
Jag vet att denna känsla är irrationell eftersom jag faktiskt vet hur man gör för att starta maskinen igen, men känslan finns där likt förbaskat. Men jag har aldrig påstått mig vara särskilt rationell.
Våga vägra smileys!