Pest eller kolera? Om att välja i Dragon Age

Dragon Age berörde mig djupt. Det var faktiskt det första spelet på väldigt länge som jag fullständigt slukade. När jag höll på med något annat ville jag bara tillbaka till Ferelden. Men oj vad det frestade på ibland, alla dessa val man måste göra. Som jag nämnt tidigare brukar jag alltid spela som genomgod, antingen väljer jag lawful good eller så blir jag det snart genom mina handlingar. Nå, så funkar det ju inte i Dragon Age.

Redan i inledningen fick jag som city elf göra ett mycket svårt val.

Jag valde och tog konsekvenserna. Detta var bara det första av många svåra val. Mot slutet tvingades jag välja mellan det som jag trodde på och den jag älskade.

Jag fick aldrig ihop det med Alistair. Gudarna skall veta att jag försökte men någonstans på vägen gjorde jag ett felaktigt val och det blev aldrig något. Eftersom jag satsade så helhjärtat på att förföra honom fick jag inte ihop det med någon annan heller. Zevran kunde jag ha fått i säng hur lätt som helst men det handlade aldrig om sex. När jag spelade Baldur's Gate II brydde jag mig aldrig om romanserna. Eftersom jag alltid spelade som kvinna var Anomen den enda som stod till förfogande och jag fann honom ytterst gnällig och trist och brukade dumpa honom för Valygar. Alistair kunde också vara lite gnällig och självömkande ibland, men till skillnad från Anomen hade han även humor och självdistans. Dessutom var han charmig och såg rätt bra ut trots att han var blond. (Ja, jag vet att det bara är ett spel men vad är det för mening med att spela ett rollspel om man inte kan leva sig in i rollen?) Jag blev förälskad och blev helt förkrossad när han talade om att det måste ta slut, det som aldrig hade börjat.

Det låter kanske som om jag bara vill ha lyckliga berättelser? Så är det inte. Den fantasy jag läser skall gärna vara av det mörka, skitiga slaget. Krig och elände i världar befolkade av sammansatta personer är mycket intressantare än en värld där man kan se vilka som är onda bara på sättet de klär sig eller där man alltid kan lita på att det goda segrar. Exempel på sådan fantasy kan man hitta hos Joe Abercrombie, Scott Lynch, George R R Martin, Alan Campbell eller Richard Morgan (länkar till mina recensioner). Alla dessa har lyckats skapa världar där allt inte är svart eller vitt, där man aldrig kan känna sig säker på något. Och jag älskar det.

Det som gör samma faktorer så svåra att hantera i dragon Age är att det är jag som måste göra valen. Jag kan inte bara låta mig svepas med av berättelsen och känslorna den väcker. Istället är jag med och utformar den, visserligen bara till en liten del då det finns ett begränsat antal alternativ att välja mellan, men ändå aktivt. Och oavsett hur jag väljer så får det konsekvenser, ofta av oönskad natur. För att förstå hur svårt det här kan vara så skall jag ge ett exempel. Jag började en gång som barn gråta för att jag inte kunde bestämma om jag skulle slicka i mig apelsin- eller citronklubban först. Naturligtvis har jag mognat något sedan dess men än idag kan jag drabbas av beslutsångest över småsaker. Att då tvingas välja mellan liv eller dör för personer jag bryr mig om är ingen småsak.

Allt detta säger kanske mer om mig än om spelet men det går inte att förneka att berättelsen är engagerande. Visst följer den standardmallen för fantasy men den gör det bra. Nästan alla man möter i spelet är intressanta, så intressanta att jag verkligen lyssnar på dem istället för att bara snabbt klicka mig igenom samtalen för att få nödvändig information. Det kändes sorgligt att jag jag inte fick chansen att lära känna alla mina kamrater ordentligt, för som vanligt var det några jag fäste mig lite extra vid och tog med mig på resorna. Faktum är att jag redan startat en andra spelomgång, med helt andra val, bara för att kunna lära känna resten av sällskapet lite bättre, och kanske få ihop det med någon den här gången.

#blogg