Diablo-sagan

Jag fick höra talas om Diablo via min styvfars son, som ägde spelet. Detta banade vägen för att man själv ville spela, självklart. Jag begav mig in i Diablos värld någon gång runt sekelskiftet, första spelet givetvis. Jag minns att jag valde klassen rogue, eftersom min styvbror körde som warrior eller något (minns inte riktigt). Vi spelade alltid ihop och såg på medan den andre spelade, så ingen orkade spela den andres klass direkt själv, haha.

Mitt första intryck av Diablo var, mörker. Världen såg smutsig, mörk och dyster ut, jättespännande för en flicka på runt 10 år. De flesta spel man hade spelat innan var ljusa till miljön, även om storyn kanske inte var världens mest positiva. Jag minns att jag riktigt mös när jag spelade Diablo, tog extra lång tid på mig och utforskade varje liten vrå överallt, liksom jag fortfarande gör vid riktigt bra spel.

Första uppdraget fick man när man skulle gå till katedralen, som såg oerhört otäck ut. Musiken var även den dyster och mystisk. Riktig kärlek. Någon stackars sate låg på vägen och förblödde och bad mig leta rätt på "The Butcher", om jag nu minns rätt. Det var oerhört länge sedan jag spelade Diablo.

Mina förväntingar var stora när jag tog mitt steg in i Katedralen. Man såg inte så mycket där nere, väldigt relaistiskt och läskigt tyckte jag. Sedan såg man skelett smyga sig emot en, och jag sköt pilarna febrilt framför mig. Det var början till en upplevelse bortom det mesta. Jag hade fått ett smakprov av vad Diablo är. Mörka miljöer, odöda och brutal slakt. Jag fullkomligt älskade det. Kommer ihåg när jag mötte Skeleton King, och sprang omkring för att inte dödas. Man tål ju inte så jättemycket vid närstrid som skytt. Jag kommer ihåg adrenalinkicken när man hittade unika items och klarade av bossarna.

När man väl dödat vår käre Djävul och fick se filmfrekvensen efteråt, funderade man på huruvida det skulle komma ett nytt spel. Det verkade ju som att vår hjälte hade blivit lite smått besatt. Jag menar, hur ofta trycker man in en ädelsten i pannan? Låter painful och kinda stupid.

Hela spelet var en enda stor lycka, men något av det mest underhållande var nog att prata med townspeople. Särkilt Wirst. Jag hade sanslöst kul åt honom.

Stridssystemet var något helt nytt för mig då, och helt fantastiskt. En del saker förstod man inte först, som townportals. När man däremot förstod vad dessa betydde blev hela spelet mycket lättare. Potions tyckte jag var jättebra, med ett klick fick man lite mer livskraft. Grafiken var inte så imponerande, men miljön var fortfarande det. Även om spelet inte var i 3: D, som allt annat som kom ut mer eller mindre, så väckte den känslor vilket flera misslyckas med. Sen hade jag inte spelat så mycket vid den tiden, förutom Tekken, Homm3, Starcraft, Age of Empires och något racingspel, så jag var jättefascinerad av allt. Inget jag ahde spelat hade varit på det viset, hade ju inte ens lagt händerna på ett RPG då. Kort sagt, Diablo var en upplevelse som man sent kommer glömma.

Runt 2002 hade min käre styvbror inhandlat Diablo 2, och med stor iver kastade jag mig ut i äventyret igen. Denna gång var det ett smidigare system, coola skilltrees, större värld och främst av allt, fler klasser att vara. Brorsan körde Barbarian, jag valde Necromancer. Necromancer var sedan min favoritklass tills jag införskaffade expansionet LoD.

Jag hade länge väntat på att fortsätta äventyret i tristram, men möttes nu av en helt ny värld. Vissa frågor dök upp i huvudet; "Var är Cain?", "Vad hände med Tristram, kommer jag få besöka det igen?". Filmsekvensen besvarade ju frågan om Tristram, mer eller mindre. Tristram blev "striked down upon with great vengence and furious anger". När man sedan åter fick besöka Tristram var det med stor sorg. Den käre smeden hade fått följa de odödas väg, och man var illa tvungen att döda honom. Hur hemskt det än kändes. Långt borta låg kroppen av den gamle stollen Wirst, och gav en av någon anledning en hel del pengar och hans träben. Som tur är fanns Cain, i en bur, så man kunde spara en slant eftersom han gladeligen identifierade ens "okända" items.

Så, nu när man besökt återstoden av Tristram, fick man helt enkelt fortsätta med sina uppdrag. Man begav sig till öknarna för att säga hej till Tal Rasha, döda åtskilliga monster, besöka Kurast djungler och döda Diablos bror Mephisto och slutligen, bege sig till Diablos håla för att återigen visa honom sin plats. De nya, gröna, föremålen var ett uppskattat element i spelet och självklart blev man beroende av att levla upp. Medrarbetarna var något nytt och kul, fastän ganska lättdödade. Waypoints var även det uppskattat, vilket de flesta förmodligen håller med.

Sedan köpte man expansionen som gav en helt ny akt att spela igenom, där man skulle döda Baal, djävulens bror nummer 2. Det fanns även 2 nya klasser att spela som, med flera nya spännande abilities. Assasin blev då min ny favorit. Jag har testat alla klasser, men Assasin har helt enkelt blivit mitt signum. Expansionet visade även upp specialweapons, charms och diverse annat. Den skräpsamlare jag är fick helt plötsligt ännu mindre plats för allt skräp. Nu när jag kört med LoD så länge, känns det onaturligt med bara originalet.

Jag väntade länge och väl på ett nytt Diablo , och äntligen har det presenterats, 7 år efter Diablo 2. Sagan fortsätter, om än något annorlunda, men det ser oerhört lovande ut. Nyfikenheten är överväldigande, men frågan är. När släpps det? Vi är en hel värld som väntar, och har väntat och längtar efter nästa äventyr i serien Diablo, något av det bästa som gjorts i spelindustrin.

#blogg