Living on the Edge

Igår fick jag äntligen igång mitt Mirror's Edge på PCn och jag kan inte annat än prisa spelet. Har sett framemot det ett tag nu, hört av folk som har det, jag har spelat demot (x-antal gånger) och ja, blivit frälst på diverse bilder/filmer/moment. Så igår fick jag äntligen prova det och heh, även klara det.

Mirror's Edge är ett kort spel, hur man än vrider och vänder på det jag. Jag menar, visst, jag är väl ganska bra på spel och sånt men 6 timmar? Tur att det är så kul under de 6 timmarna, annars så hade jag nog klagat mer! Men det är ju just det, vansinnigt kul att spela är det, i princip hela tiden. Från det att jag börjar med den (faktiskt!) lärorik och snabba träningsbanan tills det att jag jonglerar med maskingevär och skjuter sönder serverrum, med lite detours bland Stadens många varierande och vackra höghus så sitter jag med värsta sortens hormonstinna tonårsgrabbs-grin på läpparna. Som om jag hade haft en John Holmes-dröm ungefär, samma lycka.

Men ja, vackert? Jomän, här är det minsann inget som smutsar ner omgivningen och då menar jag det, renare tak får man leta efter. Grafik då? Ja, den är fet den med, men jag är inte tekniskt lagd på det viset så specs får ni kolla själva, men man blir imponerad. Vad jag har för mig så var det vissa som klagade över det här med förstpersons-plattformare, att det är mycket svårare/förstör en del av charmen i plattformshoppande, men jag kan inte ens begripa hur man kan få för sig det. Känslan jag får av att kasta mig från en byggnad till en smal avsats och lyckas med det är obeskrivbar, det måste upplevas. Visst, jag förstår kritiken om att man ibland kan missa ett sånt här hopp på att man är en millimeter för långt till höger, men detta sker med betoning på ibland. För man med det här som kritik på spelet så är man bara en dålig spelare, that´s right.

Det enda jag kan klaga på egentligen är väl att det är lite väl lätt ibland, vissa hopp är lite väl snäva men dem är få och lyckas man inte på första försöket så måste man klanta sig rejält för ett liknande öde på andra. Tempot sänks ibland av lite rör-klättrande eller kant-hängande och det suger ganska rejält i ett spel så inriktat på rörelse och snabba ryck. Men vem är jag att klaga på rör? Vissa kanske ser det som det bästa, lite Tomb Raider-skit typ, för dem som gillar sånt snusk.

Oj, insåg just att jag inte skrivit nåt förklarande av spelets upplägg, förutom att man klättrar och har sig. Mirror's Edge är ett plattformspel som använder sig av aktiviteten Parkour och det gäller att ta sig fram på ett snabbt och effektivt sätt genom banor bestående av hustak, ventilationssystem och byggnadsplatser. Man spelar som den euroasiatiska kvinnan Faith som är en Runner, en budbärare i en framtid där all teknologi övervakas av Storebror (Ha, oj FRA!) och det enda sättet att transportera kontraband är manuellt. Storyn är inte mycket att prata om, ett litet hopkok av konspirationsteorier och paranoia, men det är inte därför man spelar.

Lite kul faktiskt, lyssnade på ett gammalt avsnitt av POP imorse och då pratade dem om hur framtidens spel skulle vara, tekniska under eller med betoning på story? Dem trodde då på att tekniken skulle ta över helt, förutom i de spel som kräver en god story, såsom rollspelen, en teori som Mirror's Edge uppfyller ganska bra. Det ska vara kul att spela och det ska vara snyggt, annars får det vara. Jag kan inte annat än hålla med om att ME är ett perfekt exempel på det, även om jag inte håller med om att vi bara vill ha sånt, hade jag isåfall törstat så efter Dragon Age eller Chrono Trigger på DS?

Teknik är viktigt, men story är viktigare, förutom just nu, då jag bara vill springa lite mer med Faith, hoppa till andra sidan den där avgrunden och ibland bara stå på kanten och se ner på den vackra men avskyvärda Staden.

#blogg