Det är jag som är Knissel-Johan
Det har varit surrealistiskt att spela Dragon Age: Origins de senaste dagarna. Spelet som jag haft hökögon på dagligen i fem år, i huvudsak genom att följa diverse forum, materialiserade sig helt plötsligt framför ögonen. Och det var inte någon grynig youtube-film från någon mässa i Tyskland. Nä, det var the real deal.
Sedan i fredags har jag lirat ca 40 timmar, vilket är hyfsat med tanke på att man har jobb och familj att sköta, samt att man åkte på en förkylning under lördagen. Och vad är omdömet? Tja, än så länge är det jävligt bra. Förvisso finns där flera detaljer som stör mig, men att hänga upp sig på dem just nu vore ganska typiskt för en kräsen gamer i 30-årsåldern. Jag minns min ungdom när jag spelade och tyckte om nästan allt som kom i min väg. Att hänga upp sig på detaljer gjorde bara kärringar och harmynta, för att citera Björne.
Jag har dock en hel del av spelet kvar att bemästra, så bäst vore väl att avvakta tills jag sett slutet.
Bäst hittills: Upplösningen av äventyret vid Redcliffe Castle.
Sämst hittills: Alla questboards ("hitta/döda X antal av Y")