Gloria-musik
Tankade Halo 3s musik. Den sitter där den ska. Tycker att Martin O'Donnell är duktig. Inte så duktig att jag vill ha en statyett av mannen mitt i mitt hemtempel, men likväl duktig. En av de bättre. Det hörs ju att det är Halo, men irriterar inte lika mycket och känns inte så återanvänt som säg, vad som helst med Hans Zimmer. Den killen har jag svårt för. Jag jämför allt med The Rock och även om det låter "exakt samma" så är allt efterföljande sämre.
Jag vet att mycket av musiken som rör sig i filmens och spelens värld försöker vara storstilad och pampig. Men det är få som lyckas utan att snubbla på sig själv. Kanske har det med resten av presentationen att göra? Exempel på inte så lyckade verk är Stålmannen-temat från det glada åttiotalet. John Williams gjorde Stjärnornas Krig, vi förstår det. Men att köra samma grej igen fast ställa upp pamp-mätaren förbi 'max' gör det i mina öron bara löjligt. Jag får känslan av skol-produktion med alla cymbaler som verkar markera varje takt. Sen att mannen av stål i filmen "spolar tillbaka" jorden några minuter är inget som underlättar.
Om man är en självplågare och kollar på de två andra Pirates of the Caribbean-filmerna (eller om man bara inte minns hur det gick för Matrixs motsvarigheter) så får man en dos av alldeles fantastiskt mycket pompa. Och ståt. Första filmen är åtminstone så finkänslig att den tonar ner och för sig med lite lugnare musikpartier då och då. Nummer två och tre kör "fullt ös medvetslös" från det att man sätter sig i fåtöljen tills man förmäktar sig ta sig ur den. Pluspoäng ska de ha för att de inledde tredje filmen med världens bästa piratskanderande av folk i kedjor. Fick upp mina förhoppningar lite. Men de grusades snabbt av 110-tempot i resten av filmen. Var det för övrigt någon mer som blev kissnödig av film nummer två? Tyckte det bara var forsande vatten ett tag.
Saker som lyckats däremot är de som hållt sig på sin plats. Eller anpassat sig till situationen som följer. Ungefär allt i The Island är bra. Det handlar inte om att rädda världen, bara sig själv och därför gör sig musiken bra på det lagom lågmälda vis. Lite jobbig i slutet javisst, men överlag mer än väl godkänd.
Sagan om Ringen blev ju i vissa kretsar sågade i fotknölarna, men det jag tyckte den tappade i sagan plockade Howard Shore upp duktigt med sitt komponerande. En klassisk saga där slutet på allt roligt (jordgubbar och grädde och allt det där) verkligen uttrycks i musiken. Även i det lilla ("Is Behind") lyckas de presentera stort.
Så tillbaka till Halo då. Varför lyckas de? För inte fan är det ett realistiskt eller småskaligt spel. Mannen kan ju inte ens sitta vid ett piano utan att försöka framställa "pampigt". Men det är just i pampigheten som han vinner. Man är ju en hitte-på-man i ett låtsas-krig i en framtid som inte går att besöka. Och man ska inte rädda jorden. Man ska rädda en galax. Dessutom är det en final på hela spektaklet. Då ger det i mina ögon en kompositör rätt att bränna på allt vad man någonsin orkar.
Och bilderna som ackompanjerar ackompanjemanget visas ju i direkt förhållande till vad jag gör med mina händer. Mer inlevelse går ju inte få. Så visst hjälper minnena att föra fram bilder av stordåd, men musiken hjälpte även den stordåden. En cirkel som inte nödväntigtvis behöver ses som ond, snarare tvärtom.
Sen att det mest lyssnade spåret av de nyligen införskaffade låtarna nu är från första trailern är en annan grej. Men det hoppas jag ska ändra sig med tiden.
- Ät mig levande.