Tim Schafer läser mina tankar

Det här inlägget skrevs innan Nyheten. Innehållet reflekterar därför inte sorgen som har infunnit sig. Jag kommer reflektera över detta när jag kan formulera i ord vad jag vill säga.

Jag har inte skrivit om det vad jag minns, så han har inte läst det. Men han kan ha känt det. Det har varit lite av ett tema och jag brinner verkligen för spel som omkullkastar saker vi trodde var gjutna i granit. Tim Schafer är uppskattad i min bok även om den enda kontakten jag haft med mannen är via Raz.

Jag undviker allt som oftast videor av spel som komma skall, men den här videon dök upp när jag sökte efter det nyss utannonserade flerspelarläget i Brütal Legend.

Jag tittade på den och jag tror ett leende spred sig över mina läppar*. De kommentarer som dyker upp är av den vanliga sorten, men även "professionella" speljournalister andas samma attityd: "Realtidsstrategi hör inte hemma på konsol eller i ett spel som uttryckligen är ett tredjepersonsäventyr" med följden "Det här kommer bli dåligt".

TVspelare är ett trögt släkte, de blir rädda så fort någon tar upp saker de inte är vana vid och vill gärna förkasta det. Men inte innan det får sig en omgång i den personliga hat-o-maten. I vilken flerspelarläget nu passerar. Det är snabb action det handlar om. Det är metal och Häftigt. Det är också en gnutta strategi inblandad. Det är den gnuttan som gör folk rädda.

Vad är de rädda för? Att hårdrockarna inte ska klara av den komplexitet som en gnutta hjärnkapacitet för med sig? Jag lovar att om de tar sig för att skaffa spelet så är det deras minsta bekymmer (det största att hjärnorna kollapsar av all tungmetall). Är de rädda för att spelet ska vara svårt för de själva? Större chans, men inte troligt.

Nej de är rädda för "nytt". För en annan slags upplevelse. En som inte stavas Grådassigt Orealistisk Wredesutbrott. Och de kan jag bara tycka synd om. Brütal Legend kommer inte toppa spel-listorna på Xbox Live och det kommer inte ge upphov till blaskiga kopior från andra utvecklingsstudior. Likt de filmer som får priser i Sundance men glöms bort i Hollywood är det ett verk som folk kommer minnas med glädje. Det är ett spel som gjorts med stor budget där pengarna gått till människor drivna av kärlek till det de sysslar med och inte till åttatusen patchar.

Där David Cage lovar saker som är nya för spelvärlden tar Tim Schafer spelvärlden vid hornen, brottar ner den, flår den och klär sig själv i skinnet för att skrämma barn. Bredvid står jag med skräckblandad förtjusning i blicken. För jag ser fram emot vad som kommer härnäst.

* - Jag bloggar i ensamhet, utan speglar.

#blogg