Öppna spelvärldar, del 2
+1:
Jag ska försöka skriva ett bättre inlägg senare ikväll, snarare än att bara posta länkar till intervjuer eller intressanta artiklar, eller lägga upp gamla texter man skrivit, men ... ni får den här artikeln så länge. IGN provspelar Splinter Cell: Conviction, ser om Mark & Execute-systemet är "dumbed down", hur den inledande toascenen faktiskt fungerar rent spelmässigt, och annat mumsmums. Ser spännande ut.
... och så det faktiska inlägget:
+2:
Först Fallout 3, nu (eller snart) Borderlands och sedan Rage. Tre öppna spelvärldar i ett post-apokalyptiskt landskap. Kan man inte försöka vara lite unik?
Jag har redan skrivit ett inlägg om öppna spelvärldar, här. Detta kommer att handla om själva miljön i vilken de utspelar sig. Allesammans.
Jag är för öppna spelvärldar. Jag tycker att det är asballt att kunna kubba från en del av världen till den andra, obehindrat. Men jag vill ha lite variation, och det är där som jag tror att den närmaste framtiden kan brista lite.
Att Fallout 3 var i en post-apokalyptisk värld ... tja, en sandstrand, kall öl och blått glittrande vatten hade väl kanske inte passat sig. Dessutom gjorde Bethesda det bra. Jag gillade det spelet. Som i, väldigt, väldigt mycket.
Borderlands såg, rent ut sagt, trist ut med sin gamla design. Väldigt generiskt. Det ser bättre ut nu, men det är fortfarande ungefär samma miljö som Fallout 3. Ny design, men samma miljö.
Rage är ett till spel som jag först var ganska apatisk till, men som jag speciellt på sistone blivit alltmer intresserad av. Jag har inte spelat så mycket från id tidigare, så jag vet inte riktigt vad jag ska tro. Men de har ett gediget rykte, och det ser ganska spännande ut. Men fortfarande - i ett post-apokalyptiskt landskap.
Jag kan förstå denna fascination med en värld som nästan har gått under. Jag är också fascinerad av den idén. Men är det verkligen nödvändigt att mata oss med den tills dess att vi inte kan svälja mera?
Jag är inget särskilt stort fan av Far Cry 2, jag tycker att det är ett solitt FPS i en inte alltför solid spelvärld, men en sak som jag verkligen gillade var miljön. Afrika var fräscht. Rages spelvärld... not so much. Gearbox har åtgärdat det lite, genom sin design, men fortfarande ... not so much.
Det tråkiga är ju att grundhistorien blir väldigt likartad (undergångskatastrof), hur de än spinner den. Kärnvapen? Check. Komet? Check. Mänskligheten i sig? Huh? Okej, så Borderlands har en lite annorlunda tvist.
Ett annat problem med den typen av landskap borde väl vara ganska uppenbar för en utvecklare: i traditionella nivåbaserade spel, så är det grundläggande är att de måste skilja sig åt sinsemellan, eller åtminstone att det måste ske gradvisa förändringar, för att hålla intresset uppe hos spelaren. Så, i en öppen värld, hur stor variation kan du göra om du har låtit spränga bort alla färger ur världen?
----
För er som har lika lite koll på Rage som jag hade innan jag läste de här artiklarna, se:
Teamxbox behandlar, givetvis, X360-versionen.