Dragon Age
Spoilers beware. Jag försökte spoilertagga det mesta, men det fungerade inte. Så jag har försökt redigera bort så mycket av den avslöjande infon som möjligt, men det är möjligt att jag missat något. Känn dig varnad.
Det tog drygt 70 timmar, men nu är jag klar. Det bästa rollspelet på många år är över efter tre veckors spelande. Jag försökte klara så mycket som möjligt, och jag har uppenbarligen satt min fot i alla spelets områden, samt klarat en majoritet av sidouppdragen.
Vi kan väl börja med det positiva. Det här är det bästa rollspelet sedan eran runt sekelskiftet som gav oss Baldur's Gate 2 och Planescape: Torment, men det är inte bättre än dessa två. Men håll detta i åtanke, dessa högtflygande lovord, för mitt inlägg kommer i regel fokusera på de små och stora irritationsmoment som jag hade på spelet. Av dessa så är det väl bara ett (jag kommer till det) som jag tycker skulle kunna rucka på det skyhöga betyg som gavs i senaste PCG, men överlag så försvinner dessa irritationsmoment bland allt underbart och älskvärt som är Dragon Age.
En sak som jag gillade skarpt var att Bioware verkligen lyckades knyta ihop huvudstoryn, samtidigt som de lämnade en massa dörrar öppna för att fortsätta med storyn längre fram. Det är ganska enkelt att se en del riktigt intressanta äventyr som kan tänkas komma som DLC framöver.
Det mest imponerande med detta är inte att lyckades de med lämna alla dessa saker öppna, utan att man som spelare inte känner att dessa framtida äventyr är någonting som borde ha varit med i själva spelet. Om man till exempel får
följa Morrigans fortsatta äventyr
någon gång framöver, så skulle det bara kännas som en naturlig fortsättning på den story man avslutade i huvudkampanjen, och inte som en del av den som man nödvändigtvis borde ha fått i paketet.
Nu till de saker som irriterade mig lite. I den sista delen av spelet, under sista kampen mot alla Darkspawn, så sjönk svårighetsgraden betydligt, vilket var en mindre besvikelse. Om man har tillgång till alla sina allierade som man samlat på sig under spelets gång, så borde man behöva använda dem. Det behövde inte jag, i någon större utsträckning. För att förtydliga så tyckte jag att slutet var alldeles lagom utmanande för min lilla grupp, men jag hade velat se fler tillfällen där jag hade behövt använda mina allierade. Det fanns några sådana tillfällen, där jag fick ordentligt med smisk om jag bara gick in själv, men överlag så kändes de bara överflödiga. Eftersom huvuddelen av spelet har handlat om att samla dessa för att hjälpa en mot Darkspawn, så känns det lite förvirrande att de sedan inte gör det.
Även slutbossen var förvånansvärt lätt. Jag körde på Normal, och klarade honom (henne? det?) utan några större problem på första försöket. Morrigan dog av någon anledning helt plötsligt, men de andra klarade sig vid full vigör. Med tanke på vilka problem jag har haft med andra fiender, speciellt med
en High Dragon
, så kändes det som ett litet antiklimax. Det var en kul strid, men inte så utmanande som jag hoppats på. Så kändes hela sista delen, på sätt och vis.
Men det här är egentligen bara petitesser, som inte påverkar helhetsbetyget i någon större utsträckning. Jag har däremot en betydligt större reservation gentemot spelet, vilket är anledningen till att jag inte höjer spelet ända upp till skyarna. Mycket av det som var bra med Dragon Age, var att valen man gjorde sällan var enkla. Det fanns inget ont och gott, utan bara olika sätt att tackla problem på. Frånvaron av en moralmätare har varit en sak som spelet marknadsförts med, och det gör spelet mycket mer njutbart. Tyvärr så omfattar denna moraliska frånvaro inte hela spelet. Trots att man genom större delen av spelet försöker ta rätt beslut i grådaskiga situationer, så är det övergripande hotet från the Darkspawn fortfarande oerhört endimensionellt. Det finns inga gråzoner där, de är bara väldigt, väldigt elaka. Det gör dem till ett stolpskott vid ett annars öppet mål. Potentialen för Dragon Age var enorm, och Bioware har verkligen tagit tillvara på den på de allra flesta sätt. De har lyckats skapa en värld som är ömsom inbjudande, ömsom hotfull; som är både spännande och skrämmande; vacker och skitig. Då kommer Darkspawn och nästan förstör allt, genom att komma och nästan förstöra allt. Det är ganska synd.
Jag förstår att Bioware behövde en fiende som Darkspawn. För att kunna få ihop en story om hur huvudpersonen enar landet och alla olika folk i det, behöver alla ha en gemensam fiende. Darkspawn har alla relevanta kvalitéer för att axla denna roll: de är monster, väldigt elaka, äter bebisar och enhörningar, och de har ett oförsonligt hat mot allt levande. De är, med andra ord, själva arketypen på hotbilden inom fantasy. Tyvärr så verkar Biowares två ambitioner - att skapa en riktigt intressant värld, och att skapa ett riktigt episkt äventyr - gå emot varandra lite i det här fallet, eftersom själva grundstenen i det episka äventyret (Darkspawn) går emot grundstenen i den intressanta världen (gråskalorna).
Det jag stör mig mest på, är att spelet ändå är så långt. Det fanns massvis med utrymme där man antingen skulle ha kunnat fläska ut Darkspawn med motiv och personlighet, eller sakta bygga upp ett mer trovärdigt hot. Det är det här jag menar med stolpskott vid öppet mål; Bioware hade verkligen alla möjligheter i världen att skapa en riktigt intressant huvudstory, men lyckades inte riktigt. Den är fortfarande väldigt bra när fokusen inte ligger på Darkspawn som sådant, utan på att samla allierade. Bioware blir också bara bättre och bättre på att framföra historien med varje spel de gör, och Dragon Age är verkligen ett strålande exempel på hur en historia bör berättas, om än nödvändigtvis inte hur den bör utformas.
Spelet har även en annan huvudsaklig fiende, som lider av ungefär samma problem som Darkspawn gör. Men för att hålla spoilers till ett minimum, så lämnar jag det där.
Med detta sagt, en till synes kanske ganska omfattande kritik av spelet, så vill jag återigen påpeka att Dragon Age är det bästa rollspelet under de senaste tio åren. Utan någon egentlig konkurrens. Det har ett djupt och oerhört belönande stridssystem, en bättre uppbyggnad av spells och skills än de gamla AD&D-liren, och den tidigare nämnda frånvaron av uppdelningen mellan ont och gott är någonting som bara kan gynna rollspel framöver.
Det här är ett spel som du redan ska ha köpt.
*Edit*
Var dock medveten om att spelets uppdateringstjänst spökar lite. Den vill verkligen inte gå igång automatiskt för mig, och jag har således behövt sätta på den manuellt varje gång jag ska spela. Det är lite irriterande, och värt att nämnas. Det gjorde under ett tag att jag inte kunde spela spelet, vilket förstås var väldigt frustrerande. Till spelets försvar så är det tillräckligt bra för att jag helt skulle glömma bort att nämna det här inledningsvis.