Odöda katter
Två insikter har nått mig:
1) Allt som lever, dör så småningom, och 2) allt som dör, kan skräckförfattare väcka till liv igen.
Den första insikten har framförallt en icke oansenlig mängd forna katter bringat mig. Tyvärr. Senaste kissen att lämna oss var antingen för bekväm i sitt jordeliv eller helt enkelt för lat för att göra sig besväret att lämna det, för hon hade varit hos oss så länge att det är knappt att jag minns när vi först fick henne. 13 år, om jag inte missminner mig. Det är ju för fan en episk tidsrymd i kattår. Tänk: Gandalf.
Den andra insikten kom nog först och främst genom Stephen Kings Jurtjyrkogården. Jag läste aldrig klart den, utan kom bara till partiet där familjens katt dör, begravs på den märkliga kyrkogården, och återuppstår zombiestyle. Därefter (och givetvis även dessförinnan) har återuppväckandet av döda varit ett ganska vanligt förekommande tema i olika former av skräckkultur. Men det är ändå Jurtjyrkogården som, för mig, representerar startpunkten för odöda företeelser.
Nu har jag kommit till en punkt där jag visserligen har accepterat Smulans bortgång, men samtidigt inte kan tänka för intensivt på henne utan att bli alltför tårögd. Hade ett telefonsamtal med morsan idag, när vi kom in på ämnet, vilket kändes lite konstigt. Båda blev lite känslosamma, även om det var mer "vi minns vad trevligt vi hade" än "vi saknar dig!". Kort sagt: det lite trevligare sättet att minnas en bortgång på.
Efter det samtalet, kom jag att tänka på Jurtjyrkogården. Jag skrattade nästan rakt ut. Tanken på att Smulan skulle komma tillbaka i odöd form är fullständigt absurd och inte skrämmande för fem öre. Den är, tvärtom, fruktansvärt komisk. Här har vi en av de lataste och glupskaste katterna som vandrat över denna jord. Hennes vardagliga lunk skiljer sig inte nämnvärt från den i allmänt etablera zombielunken. Den blodslust som zombies vanligtvis uppvisar, skulle däremot närmast vara en tillbakagång för hennes del, till den katt hon var under sin glansperiod.
Det är på det stora hela detta som det här inlägget handlar om: skratten som jag fick, både idag och under de år som Smulan var med oss. Det handlar inte om det negativa; vem orkar bry sig om sådant, när man kan skratta i stället?