Så kan det gå

När jag satt och tittade på statistiken över min blogg inför det förra inlägget så upptäckte jag ett märkligt och lite sorgligt (läs: störande) sammanträffande. I bloggosfären verar det som att ju mer jobb jag lägger ner på ett inlägg (infallsvinklar, språkvård, textlängd, etc.) desto mindre gensvar får jag. Detta faktum kan man utreda och tolka på minst två sätt.

Förklaringsmodell nummer ett går ut på att: en lång text som innehåller ett antal exempel, någon form av analys och eventuellt redovisar ett resultat eller en prognos helt enkelt är för tung för publiken. De som pallar att läsa till punkt har sedan varken lust eller ork att diskutera, kritisera eller argumentera angående innehållet.

Men eftersom jag ogärna vill dumförklara mina läsare så har jag även en - för oss alla - mer smickrande tolkning att bjuda på.

Förklaringsmodell nummer två slår fast att: efter min bländande retorik och mitt fullständiga avhandlande av temat så finns inget kvar att tillägga, och inga invändningar att göra. Ämnet är avslutat och läsaren tänker tillfreds för sig själv "Ja, så är det. Han är knivskarp den där Kolja!"

Säkerligen finns ännu fler möjliga förklaringar på detta sammanträffande, men jag tänker inte grubbla mer på saken, utan nöjer mig med att konstatera hur det ligger till. Och eftersom jag i allmänhet försöker se positivt på tillvaron så följer jag i osäkra situationer alltid den gladare/snällare/förmånligare vägen. (Mitt glas är aldrig halvtomt!) Därför väljer jag att förstå responsen på mitt bloggande utifrån den senare förklaringen. Tills vidare. Tills möjliga motbevis dyker upp.

(Och snart kommer ännu en lång, fokuserad och spelrelaterad text. Vänta bara!)

#blogg