Gamla spel var bäst förr!
Alla som spelar spel på PC vet att man behöver en ny desktop och den bästa kringutrustningen för att riktigt kunna tillgodogöra sig dem. Något annat är till och med förolämpande mot spelet och allt arbete som ligger bakom det! Och för ens egen del så vet man att - även om liret man sitter med faktiskt flyter, låter och ser helt okej ut - det skulle vara bättre med fetare hårdvara.
I och med att jag flyttat runt en del, och i och med att min laptop börjat åldras, och i och med att det finns så många ärade alster som har gått mig förbi, så har jag mer och mer börjat lägga mina sekiner på äldre spel. Dels för att jag vill veta vad allt snacket handlar om då skribenter lyckligt hyllar speltitlar och de fantastiska karaktärerna i dem, och dels för att jag inte vill gå miste om några godbitar som dessutom reas ut för en spottstyver i stället för den femhundring som en ny produktion kostar.
Dessutom kan man (som i mitt fall) vilja ha bakgrunden till den uppföljare som just nu är mitt i pågående hajp. Det känns ju konstigt att börja läsa en bok från tredje kapitlet liksom. Och vissa människor vill kanske veta vad som egentligen döljer sig bakom titlarna på de ständigt återkommande 100-bästa-spelen-någonsin-listorna. De är ju fulla av reliker! Vad gör de där egentligen? Varför har de inte fallit ifrån under spelmediets hastiga evolution? Det kan finnas många anledningar till att leta på reahyllan i den lokala spelhålan eller på fyndavdelningen hos favoritpostorderföretaget.
Men! Obs! Uppmärksamhet påkallas! Det finns en fara i att gräva upp skatter från det förgångna och hoppas på putsat silver och bländande storverk. Det är nämligen lätt att ha för högt ställda förväntningar när ett 7 år gammalt spel som hyllats av branschens alla förståsigpåare sedan lanseringen ska betas av. Om det finns en sanning i spelbranschen så är det att mediet fortfarande är ungt och i snabb utveckling. Med andra ord är de gamla storheterna nästan garanterat fulla av begränsningar, bristfälliga användargränssnitt, långa väntetider, få och dåliga ljudeffekter, simpel grafik och avsaknad av fysik. I jämförelse med dagens standard då, så klart. Och dagens standard är ju redan passé! Än värre blir det i jämförelse med smygtittar och hajpen av kommande spel. Vi har inte ens spelat dem ännu, och ändå har vi redan vant oss vid hur de ser ut och den frihet som de erbjuder. Det är svårt att nöja sig med något gammalt och grynigt då...
Själv har jag vid det här laget spelat igenom hela Broken Sword serien, det första Half Life (mest för att jag ville ha bakgrunden till de senare delarna), Baldurs Gate (för att jag ville spela 2:an), Mafia, Tourment Planescape, The Longest Journey och Sam and Max Hit the Road, med flera, och jag måste erkänna att jag många gånger blivit besviken. Oftast var det lite halvkul, men sällan uppstod något personligt kärleksförhållande. Insikten jag-kan-förstå-att-det-här-var-banbrytande-en-gång-i-tiden slog mig allt för ofta. Men vad värre är är att jag numera till och med drar mig för gamla godingar. Jag vet nu redan på förhand att jag inte kommer att bli förförd, och jag föredrar att leva i lycklig ovisshet och känna till storheter genom namn och vad andra har berättat för mig i stället för att låta dem besvika mig genom ett personligt möte (jodå - så kan man visst säga!).
Därför kommer jag aldrig att ta mig an Grim Fandango. Det spelet brukade toppa ovan nämnda lista, och i mitt huvud har det blivit kvar där då jag har en särskild svaghet för humoristiska äventyrsspel. Att tvingas inse att det kanske inte är allt vad jag trodde det var är mer än jag vill erfara. Bättre då att låta bli. (Dock så har jag sett att just detta lockande och lovande lir finns återutgivet i budgetformat, och om jag känner mig själv rätt så kommer min nyfikenhet att vinna över min principfasthet, och det kommer att införskaffas vid första bästa tillfälle till svaghet.)
Så ta ett råd och skaffa (läs: köp) allt nytt som är ens en gnutta intressant, och gläds åt historierna och förundras över tekniken som du har framför dig. Med tiden kommer du att ha samlat på dig många favoriter som aldrig skulle intressera dig i efterhand.
Last one to heaven is a loser!