Extra-Allt!

Allt är vansinnigt överdrivet hela tiden, och om och om igen!

För en tid sedan såg jag The Golden Compass på DVD, och det slog mig när de nämnde att magistratet försökte ta kontroll över alla världar i alla universum, att det där visserligen både är ett skrämmande och gigantiskt projekt, men att det ändå låter som vardagsmat i spelsammanhang. Tyvärr, ska jag tillägga, för jag börjar nämligen bli trött på all episk storslagenhet.

Det verkar nämligen som att alla historier förstoras när de visualiseras och tillgängliggörs för en större publik. Det gäller förvisso film i minst lika stor utsträckning - jämför bara novellen Johnny Mnemonic med filmen Johnny Mnemonic så förstår ni vad jag menar - men det är ändå olyckligt. Producenter verkar tro att bakgrundshistorien inte är tillräckligt fängslande för att intressera spelaren ifall den inte berör världens och framtidens fortsatta utveckling eller hela existens.

Därför är de flesta rollspel och äventyrsspel nu för tiden episka historier. Och därför blir kommande rollspel och äventyrsspel ännu episkare. Och ännu mer så, och ännu värre. Någonstans nås taket och spelaren blir (åtminstone i mitt fall) blaserad. Jag gäspar mig igenom den världsavgörande intrigen och tänker förstrött "Jaha, idag igen... jag kanske skulle sätta på lite kaffe... eller en kopp te? Hoppsan, nu börjar det visst... hm, kaffe tror jag...".

Jag kommer att tänka på en del storslagna historier som jag gillat (bland andra Baldurs Gate, Deus Ex, Fahrenheit och Broken Sword) och slår fast att efter dessa involverande upplevelser - där världars öde på ett eller annat sätt stått på spel - så skulle något nedtonat sitta fint. Någonting i stil med Sam & Max, där man exempelvis undersöker konstigheter i grannskapet, och löser brottsfall i den lokala tv-studion. Eller varför inte det första Monkey Island-spelet som går ut på att Guybrush vill bli en berömd sjörövare? Det är greppbart på ett annat sätt än att upprätthålla balansen mellan olika världar och undgå totalt kosmiskt kaos som i The Longest Journey.

Men kanske är detta inget nytt problem? Kanske klagade våra farfäders farfäder över samma sak för hundratals år sedan? (Sånt stolleprat jag hörde härom sistens... Jistanes, folk är ju helt från vettet. Det kan ju ingen människa tro på sånt nys! Knappt så man gitter gå till kyrkbacken och lyssna skall jag säga dig.)

Redan Gilgamesheposet (som alla som vaket följt med i sin historieundervisning känner till) var högtravande och handlade om att undgå döden. Men då, för 4000 år sedan, hade de den goda smaken att fastslå att det inte lät sig göras. Inte ens den störste och starkaste konungen någonsin kunde ro något sådant i hamn. Det var för svårt helt enkelt. För att inte säga omöjligt! I dagens datorspel hade slutet antagligen sett annorlunda ut, och spelaren skulle ha nått målet med att uppnå evigt liv. Och därmed skulle hela historien i ett slag blivit mindre intressant. Extra-allt på hamburgaren smakar inte nödvändigtvis godare!

Nu vill jag emellertid inte helt avskaffa storskalighet och fantasieggande berättelser. Inte alls! Men det hade varit trevligt med en balans mellan överdåd och jordnära. Just nu känns det som att allt hela tiden är så satans överväldigande att ingen längre bryr sig när världen står på spel! Och för att ändå väcka intresse hos publiken så tar producenterna i ännu mer för att få nästa spel att stå ut från mängden. Resultatet blir att i stället för att beskriva ett gevär som ett gevär så kallas det "Master-Blaster" (eller "Big-Fucking-Gun"). Och i stället för att förlägga handlingen till en "normal" konflikt mellan två länder så målas ett intergalaktiskt krig mellan sju civilisationer upp. Och detta krig hotar att spränga hela universum i luften så att alla blir lemlästade och hemlösa. Gissa vem som får uppdraget att mäkla fred? Eller - mer troligt - att på egen hand utmana och besegra de sju civilisationernas samlade krigsmaskineri? Jepp, just det: du! Och det kommer dessutom att vara fullt genomförbart. För det är det vi spelare vill ha: överväldigande storskalighet och hisnande hjältedåd som blåser strumporna av oss. Varje gång. Suck...

Och tyvärr lyssnar producenterna (eller deras marknadsförare) mer på målgruppens önskemål än på någon kreativ visionär med en ny och överraskande lågmäld idé. Det har ju funkat förr...

#blogg