En skamfull bekännelse
Jag har en passion jag inte gärna talar högt om. Det är endast bakom den relativa anonymitet det globala datanätet erbjuder som jag kan överkomma skammen och erkänna min allra mörkaste hemlighet. Jag läser Aftonbladet. Varje dag. Inte för allmänbildning. Inte för njutning av välskrivna artiklar. Nej, för mig ligger lockelsen i att plågas av den absoluta smörja som denna dåliga ursäkt till tidning publicerar dagarna i ända. På samma sätt som vissa skär sig med vassa föremål läser jag vad som skrivs där. Det har blivit en sorts ostoppbar självspäkning.
Idag hittade jag en nyhetsartikel (och jag använder ordet i dess mest vida bemärkelse) om en ung kvinna som blev mördad i sitt hem på sin födelsedag. En fruktansvärd händelse på alla sätt och vis. Det är dock inte mordet i sig som ger artikeln den omissigenkännliga stank av Aftonbladetdynga. Nej, för det står det faktum att större delen av artikeln handlar om World of Warcraft, spelet med stort S i MMO-världen. Det beskrivs hur offret brukade spela detta och att hon därigenom kan ha träffat sin mördare. Ingen annan koppling görs så de kunde lika gärna ha träffats på Konsum. För att ytterligare förstärka löjet i det hela påpekas det att spelandet tog plats på nätterna och alla vet vi ju att folk som spelar spel på nätterna är mystiska kufar. Som grädde på moset lyckas skribenten dessutom som hastigast få in en pungspark på rollspelslajv.
Att koppla samman datorspel med våld och mord är givetvis inget nytt. Det görs hela tiden. Vi som har en nära relation till spel är medvetna om att denna koppling i de flesta fall är ytterst svag men för de oinvigda skapar det en allt annat än önskvärd inställning. Spelen blir något ondskefullt. En virtuell demon som livnär sig på oskuldsfulla ynglingar. Det är ett klassiskt exempel där det mörka inom oss appliceras på ett utomkroppsligt föremål som får ta ansvaret för barbariska handlingar. Problemet är att det inte hjälper att offra detta föremål i bestraffande syfte då det onda fortfarande finns kvar inom oss. Den elektroniska excorsism som vissa förespråkar kommer alltså inte att ändra på något. Det är alltid människan som begår handlingen. Inte spelet, inte filmen, inte företeelsen. Dessa kan agera utlösare men aldrig ta ifrån oss ansvaret. Vi kan inte och får inte glömma detta.