Artighet
Jag har en liten fråga till er läsare. För några år sedan fick min farmor för sig att börja ge mig glas, till den dagen jag skaffar eget. Tråkigt men förnuftigt kanske. Problemet är att det är designglas av Sveriges mest överskattade konstnär och filmskapare, Lasse Åberg. Jag tycker att hans så kallade konst är hemsk ärligt talat. Taskigt ritade saker som för tankarna till de muggar man hade till saften på barnkalasen för många år sedan. Inget jag någonsin skulle dricka ur nuförtiden alltså. Inget jag skulle förvara på någon annan plats än den mest undanskymda källare. Denna julafton var förstås inget undantag, bilden var förresten ovanligt ful. Problemet är förstås att jag aldrig riktigt berättat detta för Farmor. Farfar är visserligen också i livet och har hälsan, men jag betvivlar att han har något med det här att göra. Jag antar att det är av ren artighet, på med ett stelt flin och tacka och bocka. Planen är för tillfället att tacka och le, ställa undan glasen, aldrig ens öppna förpackningen, vänta till Lasse Åberg dör och hoppas det skräpet stiger i värde av det, sen lägga ut det på blocket eller något liknande.
Min fråga är alltså, är ni i någon liknande situation? En liten tillfällig artighetslögn som gett långvariga konsekvenser? Jag har förstås inte hjärta att säga till kärringen att jag tycker glasen är vedervärdiga. Jag antydde väl det i början när jag började inse att jag skulle få mer av saken, men det verkade inte hjälpa.
Så jag får väl fortsätta med min plan, sälja dem en dag.
De säger att vara artig kostar inget och lönar sig (eller hur de nu säger det), men det tror jag inte ett skit på. Fast det är klart, alternativet kanske är värre ibland.