Fan också!
Jag kom att tänka på en snubbe häromdan, en gammal klasskamrat. Frireligiös typ, rätt irriterande till en början, innan han insåg att vi övriga var oförbätterliga, förtappade hedningar vars konversation mest rörde den underbara kombinationen Sex, Sprit och Politik. Och det där att vi svor rätt mycket. Eller mycket och mycket, egentligen inte mer än någon annan, såsom det anstår en ung man. Egentligen skiljde vi oss på så sätt att vi talade så ålderdomligt vi kunde, som någon från en gammal pilserfilm.
Hursomhelst brukade den här frireligiöse snubben till en början påpeka varje gång en av dessa profana uttryck lämnade någons hedniska gap att man inte fick svära, som någon jävla lågstadielärarinna. När han slutade med detta får jag väl medge att han ändå var rätt trevlig att ha att göra med, fast det hindrade inte mig förstås inte att påpeka så ofta jag kunde att min själ tillhörde satan och andra meningar någon som gillar black metal inte är främmande för.
Men jag spann vidare på tankarna kring denna del av språket, och återger dem här, för jag ville skriva ett inlägg. En del rätt dryga personer brukar säga att svordomar tyder på dåligt ordförråd och bör undvikas. Det är bland det mest idiotiska jag har hört, svordomar finns, liksom allt annat, av en anledning. Ordet Kraftuttryck passar bättre. Det förstärker språket, understryker att något är...ja, vad det nu är. Ibland räcker inte jätte- till. Om något är jätteilla eller väldigt illa kanske det är dags att reagera, men är något jävligt illa är det dags att ringa 112. Eller ja, om man bortser från att folk har en tendens att överdrivna för att framföra sin poäng. Det gör jag hela tiden.
För någon som är språkintresserad, som jag, kan inte svordomar ses på annat sätt än andra ord, diskrimineras från de bättre uttrycken av språket. De är också bara en kombination av ljud eller bokstäver med någon innebörd för människorna. För en språkintresserad bör sådanna ord kanske vara mer intressanta än andra, på grund av sin särställning.
Så hur hanterar vi detta när vi till äventyrs ska hantera det? Asterisker och huligantutor! Och det tycker jag visar på en fundimental oförståelse för hur en människa fungerar. Jag vet inte om mina läsare känner till något om perception, de flesta kanske. N* an*ra, in p* wik**edia oc* låt*as a*t ni förs*od fr*n bö*jan!
Det var ett smakprov, var det svårt att läsa? Att förstå? Förmodligen inte, mängden asterisker kanske gjorde det lite svårläst, men långt ifrån omöjligt. Så fungerar hjärnan, den fyller ut på egen hand. Om vi ser till tv och liknande, och nur är det främst amerikansk tv jag tänker på, den svenska är ju som tur är inte alls så fixerad vid sånt. Vi har alla hört de där pipen, vi vet att ordet som avses är "Fuck", alla som ser det, inklusive moralkärringarna vet att det är "Fuck". De hör ordet i deras inre. Ett ganska intressant ord egentligen. Således, alla som hör pipet vet vilket ord som uteslöts, de registerarde det i hjärnan mer noga än de skulle utan pip. Så vad är meningen med att dölja det?
Sen har vi en annan del av det hela, hittills har jag berört ord vi har i dagligt tal. Sen har vi könsorden, i svenskan inte lika använt som kraftuttryck. Det är samma sak där egentligen, de är också en samling ljud eller bokstäver med sitt ursprung och historia, lika intressant som andra, eller mer. Vi kommer alla ihåg sexualundervisningen i skolan. Sterila uttryck och beskrivningar som förringar det hela till en ren mekanisk serie reaktioner och impulser. Jag ryser än i denna dag, så kallt, så dött! Nu råkar visserligen allt det där vara sant, det är inget jag förnekar. Och jag ser inget direkt fel i det, men sex är något som behöver lite glöd för att det hela ska vara roligt, jag behöver en illusion av magi. Och ordet samlag är det mest effektiva sätt att slå ihjäl den. Alla övriga många uttryck är bättre än det. De har glöd.