Gratis är gott!
Under min tid på gymnasiet ingick jag i en grupp grabbar som ofta hängde på caféer, eller satt på en en bänk utanför skolan eller så. Vi hängde en hel del helt enkelt. Och vi utvecklade en gemensam humor som gick ut på bedömning och betygssättning av varandra. Om någon drog ett skämt eller klämde i med en ordvits så analyserades genast poängen och ifall den fick godkänt så kunde det eventuellt skrattas efteråt. Nyktert, och belönande för skojaren som lyckats uppfylla kvalitetskravet.
Vi myntade dessutom (trodde vi) det ordstäv som du läser i rubriken. Vi använde det flitigt och tyckte nog lite grann till mans att vi var skitsmarta, ty inte nog med att vi hade lyckats inse en av livets stora sanningar, vi hade till på köpet lyckats formulera den i en slagkraftig allitteration!
Naturligtvis var vi inte först med det här uttrycket! Intet är ju nytt under solen. Och inte heller på västfronten (västkusten) där jag gick i gymnasiet. Men det är likväl sant, och fortsätter du läsa så ska du få några goda och gratis tips som kan förgylla din spelande tillvaro.
Det goda med gratis beror mindre på att man får något fritt och utan motprestation – även om det är nog så trevligt – och mer på att de som inte väntar sig att tjäna några pengar på sin skapelse tvingas lösa problem på enklare sätt än etablerade utvecklare med en ordentlig investeringsbudget. Det gör att de måste vara finurliga för att lyckas, och att de tvingas avstå från det komplicerade på grund av bristande resurser. Och det är inte alls så negativt som det kan låta.
Inom alla andra konstarter brukar enkelheten hyllas. De kompositörer som lyckas skriva okomplicerade musikstycken som ändå är medryckande anses ofta geniala. (Ramones någon? Josh Homme? David Grohl? ACDC?) Samma sak gäller konstnärer, författare och filmare. Givetvis kan även svåra texter, skulpturer, tavlor och spel vara fantastiska! Görs det på rätt sätt kan komplexiteten tillföra djup, val- och tolkningsmöjligheter. Men kräver verket mer av användaren så kräver det garanterat mer av skaparen också, och projektet får fler tillfällen i utvecklingsarbetet där det kan gå vilse.
Men det är här indieutvecklarna sveper in och räddar dagen. De har inga – eller åtminstone väldigt små – resurser, och tvingas arbeta ännu mer än de etablerade konkurrenterna med sina idéer för att skapa något nytt och nå framgång. På senare tid har just dessa minimalistiska koncept nått en väldigt hög klass, och de har ofta banat väg för professionell utveckling och karriär. Spel som Braid, The Path, World of Goo, Machinarium och And Yet it Moves började alla som independentprojekt, och har nått kommersiell framgång för att de är så nyskapande och väl genomförda. Den fattiga starten har tvingat fram innovation, och det har resulterat i mer än bara ekonomisk medvind. Den stora vinsten är – som jag ser det – att hela kulturformen tar ett kliv framåt.
Nu tar jag dig dock tillbaka till mina analyserande klasskompisar igen. Många av dem var musiker och på den här tiden var det vanligt att band spelade in demokasetter som de sedan antingen sålde på sina konserter eller skickade som arbetsprover till skivbolag. Det var så man marknadsförde sig. Detta fungerade som utbildning för banden och man kunde rätt snabbt höra skillnad i kvalité efter ett par studioinspelningar. De blev bättre.
Det är precis samma sak som sker med dagens indieutvecklare i spelbranschen. Och det är därför framtiden för spelkulturen är så ljus just nu; ett flertal nya utvecklare håller just på att etablera sig. Blir de inte anställda av befintliga programhus så får de nog med uppmärksamhet för att kunna skaffa egna finansiärer och fortsätta i egen regi. I slutändan kommer det att innebära större variation och fler alternativa och innovativa spel för oss konsumenter, i och med att genrer expanderar eller tillkommer.
Den ekonomiska krisen skördar offer i form av nedlagda spelprojekt, och stora programhus tvekar inför investeringar i något annat än säkra kort. Men jag ser ljuset i tunneln. Smartare, smalare och konstnärligare spel kommer att bli resultatet, och kulturformen kommer i och med det att bli ännu intressantare!
Last one to heaven is a loser!