Jantelag och hemmablindhet i språket
Många menar att svenskan är ett dåligt språk. Det är ordfattigt, det låter fult, det har konstiga regler och är allmänt trist. Mycket sällan hör jag någon av dessa åsikter utan att man jämför med engelskan; engelskan är ordrikt, låter coolt, är logiskt uppbyggt och fräscht.
Den oftast återkommande motiveringen är nog det fattiga ordförrådet. Problemet är att vi jämför svenskans ordförråd med engelskans, som borde vara större med tanke på att det är hela världens lingua franca. Då ett språk får så många talare, där många inte har det som modersmål, är det inte konstigt att språket suger åt sig extra ord från andra språk. Dessutom har Engelskan, förutom sin germanska släkt, även absorberat väldigt många franska, latinska och grekiska ord -- så många att engelskan består till 80 % av låneord!!
Hur det nu än ligger till med engelskans ordförråd, så kan jag inte hålla med om att svenskan är ordfattigt. Mycket tack vare våra tendenser att skriva ihop och på så sätt bilda mängder av nya ord, har Sverige ett ovanligt stort ordförråd, eller för att citera Fredrik Lindström i hans bok Världens dåligaste språk, sid 93 (ISBN: 91-0-057409-0):
Att överhuvudtaget tala om svenskan som ett fattigt språk, där vi kan precisera sådana exakta betydelser som snuttifiera och skåpsupa, är närmast löjlig. Ett språk där man kan kånka, krafsa, hångla, skräna, kravla, glöta, pyssla, svassa, gruffa, dingla och roffa åt sig. Och där man få dåndimpen, bli hagalen, kväva kaffegäspen, lägga ut dimridåer eller ha hög mysfaktor. Ett språk där man kan vara lillgammal, nykissad, lättfotad, avbajsad, påflugen eller spritt språngade naken. Eller där man alltid kan dryga ut sitt ordförråd med gamla uttryck som buksvåger, varnagel, makapär, rådvill, sålunda, ingalunda, medelst och till yttermera visso. Och röra sig mde såna begräpp som jazzskägg, blomkålsöron, lidingömelitta (en herrhatt av överklasstyp) och hängbröstvänstern. Ett språk som kan skapa ett begrepp som hängbröstvänstern kan aldrig beskrivas som fattigt.
I min mening är Svenskan är ett vackert språk med stort ordförråd -- mycket större än många tror. Jag tror att en del av problemet är att gräset är grönare på andra sidan och att våran ökade influens från engelskan har begränsat oss litegrann. Det händer lite då och då att jag tänker på ett ord och liksom glömmer bort vad det heter på svenska. Det är enormt frustrerande!
Ännu en anledning, som delvis hänger ihop med gräset på andra sidan -- ni vet, det som är grönare -- är att man lätt förutsätter att alla med engelska som modersmål kan alla engelska ord. Det är lika sant som att du kan läsa igenom en helt lexikon utan att hitta ett enda obekant ord: alltså inte alls.
Jag antar att det är lite som det brukar vara: Vi svenskar är födda med ett slags självförakt för allt som är vårt. Vi är aldrig stolta över vårt eget land eller kultur. Den är mycket sämre än alla andras. Eller det att så fort man översätter en engelsk mening till en svensk, blir den töntig. Gör man tvärtom blir den häftig. Det är konstigt. Vi borde uppskatta det språk och den kultur vi har. Tycker inte du att vi borde vara stolta?