Frid
Vintern rasar och idag som igår innebär det rejält med snöskottning. Ett hårt arbete, mycket att skotta av för min del. Som jag nämnt flera gången sov jag rätt dåligt igår natt, jag vet att det är över tolv men jag betraktar inte ett nytt dygn som nytt förrens jag vaknat. Att jag ens är petnoga kring att nämna sådant beror på en gammal flickvän som ansåg att allt över 24 är ny dag, och ens referenser till tid i allmänhet ska nämnas därefter. Inte kommit ur det där än.
Hursomhelst, jag skottade, fredag den 19 februari, fyrasnåret. Tröttheten hölls borta av vind, snö och arbete. Jag höll som bäst på att skotta upp en liten stig som leder till ett förrådsutrymmen och kompost. Det var svårt att upptäcka vart den gått, trots att snön kring en räcker väl upp till knäna, nu är det väl midjan, imorgon vid den här tiden väl över huvudet skulle jag tro.
På ett rent infall kastade jag mig plötsligt handlöst bakåt ner i en driva som byggts upp av snön, det blåser ofta här, det blir som vågor, vissa ställen nästan barmark, andra två meter höga drivor.
Jag föll mjukt, snön var så lätt den kan bli. Jag frös inte, kläderna höll kylan på avstånd, och det krävs väl minst 7-8 grader mer värme för att snön ska få den form vi är mest vana vid. Jag låg bekvämt, en bädd som på ett ögonblick formats efter min kroppsform, de kängklädda fötterna låg i stigen jag nyss skottat. Jag kan inte minnas att jag någonsin legat så bra. Det var så fridfullt, intet ljud utom vindens sus, enstaka snöflingor slog ner i ansiktet och smälte. Vinden kände jag inte för all snö runt mig. Det var vackert, poetiskt, kärvt och ljuvt. Jag blundade för ett ögonblick och tröttheten gjorde sig påminnd. Ögonblicket sträcktes ut. Men jag njöt av det en liten stund till och tankarna for till alla de stackars satar som fryser ihjäl om året. De säger att drunkning ska vara fridfullt. Det betvivlar jag, känslan av instängdhet och vad för reaktioner som sätter in när man inte kan andas förstör nog det hela. Att frysa ihjäl måste vara så mycket bättre, man ligger mjukt och allt stänger sakta av, man somnar och vaknar inte mer.
Genast ruskade jag på mig, reste mig och blev återigen påminnd om vinterns mindre romantiska sida, inte fan ska jag somna i en snödriva som ett fyllo. Jag fortsatte skotta med det där ögonblicket i minne. När jag äntligen fått min efterlängtade sömn, i vanlig säng och vaknat var allt slit förstås förgäves. Det är vinters sämsta sida.