Rant

Satt och läste lite för att roa mig under dagen, trillade över lite av Mark Twains grejor. Gubben vart ju en citatmaskin i stil med valfritt scrubsavsnitt, fast med lite mer tanke bakom.

"Med kärlek så betalar du när du går" var väl det som fastnade, mycket pga hur klockrent uttryckt det är. När skiten väl träffar fläkten så får du betala för all den tiden du spenderat och mått sådär oförskämt bra som man gör när man älskar någon. Det känns lite bittert att inse sådär i efterhand hur dålig man kan vara på att uppmärksamma sin egen sinnesstämning, och även på att (när den väl är uppmärksammad) förmedla sin uppskattning. Underligt att det ska krävas så mycket för att man ska notera hur stor skillnad väldigt små saker kan göra.

I den kulturen vi lever i idag så lär vi oss aldrig att bli "nöjda" med vad vi har, vi uppgraderar, söker nytt, ordnar till och byter ut. Ingenting skapas för att hålla, vi köper slit och släng och spenderar mer tid med att vänta på nästa häftiga grej än tiden vi lägger på att roa oss med vad vi har. Det konstaterades att man förr i tiden, trots färre grejor och färre möjligheter till kontakt med andra etc osv, hade fler nära vänner, kände större stolthet för sitt yrke och i stort hade lyckligare äktenskap. På pappret åtminstone, cynikern i mig säger att alla relationer förr eller senare degenererar till något komplext spel där man försöker skada den andra, eller till någon form av förakt inför vad man tidigare uppskattade. Brister var vad som gjorde personen man älskade unik, i dag är det vad som lägger grunden för att motivera en "uppgradering".

Vi förlorar förmågan att vara i fas med de sociala regler och handlingar som föranleder en fungerande relation människor emellan. Internet gör oss handikappade, blyga och inkompatibla när vi går afk. (Det gör givetvis mycket fantastiskt också, men det vet vi väl redan?)
Skälet till att sidor som matchmaker/knullkontakt/japaneserealdolls fungerar och drar så mycket folk är för att folk helt enkelt inte orkar med det jobbet som krävs för att man ska kunna ta sig fram till den situationen irl. Det är lättare att hantera rejektering från "hot_moma_1981" som man helt sonika kan blocka och aldrig se igen, än att våga sig för att överhuvudtaget fråga den där tjejen/killen man såg på stan/känner via kompisgänget (om man nu har ett sånt irl)/träffar på pubben om man ska ta en fika/öl/drink/makaroner med glass och kanske en promenad. Att lägga in en "stöt" framstår som verklighetsfrämmande, hur ska vi kunna hantera den skammen som _kanske_ kommer därefter? När vi inte är i fas med de sociala strukturerna så snappar vi inte upp de hintarna (hon ler sådär fånigt när du säger något som inte alls är särskilt roligt, tindrande ögon etc osv) som ska hjälpa oss åt rätt håll, hjälpa oss ta rätt beslut. Vi väntar på att någon ska uppdatera sin relationsstatus på facebook, efter en intensiv chatt där vi spelat över den personen vi önskar att vi vore på msn, och ringer för att berätta att hon är kåt, villig och kravlös.
Därefter kastas vi in i en relation som är baserad på falska personligheter (wat, är du inte kåt, villig och kravlös?) och en konstant teater där vi försöker vara någon karikatyr av den vi framställde oss som. Det går inte att göra så om man faktiskt träffar personen IRL under en förlängd period tid, du kan inte hålla skenet uppe jämnt. Internet har den fantastiska möjligheten att när vi inte känner att vi klarar av att vara våra karikatyrer så kan vi helt enkelt blocka, undvika att använda vissa sidor eller bara ignorera och låtsas vara afk och på så sätt helt undgå problemet.

Jag är ganska nyfiken på hur kommande generationer kommer hantera det här, jag hoppas att de antingen blir sjukt mycket bättre på att framställa sig som de faktiskt är på nätet (yeah right) eller tar tag i saker och ting och kopplar ner oftare. Något som jag tror många av oss skulle behöva göra, inte minst jag. Jag gör förvisso mitt bästa i dagsläget, men samtidigt så är jag omgiven av prövande omständigheter (ensam mitt ute i skogen utan några vänner inom promenadhåll, inga pengar till bussar och ett desperat behov av någon form av mänsklig närhet), vilket gör att jag ofta faller tillbaka i gamla beteenden (lurkar fejjan i hopp om något slags substitut) och gör tvärtemot vad jag skulle vilja.
Spelandet känns bra, lite för bra om man ska vara petig. Du går online, du loggar in på mumble, du ser att dina inte helt anonyma mumblepolare är där, ni pratar och för konversation. I mångt och mycket precis som man gör IRL, men utan den viktiga biten där man faktiskt ses. Jag kan närsomhelst säga att jag måste äta, och disconnecta. Jag kan närsomhelst fejka en taskig anslutning och bara dra, utan att det får några sociala reprimander. De kommer vara lika glad när jag kommer tillbaka, det blir inga "vart fan tog du vägen? vi snackade ju" eller några som helst andra krav. Jag vet inte hur nyttigt det där är.

#blogg