En vecka i det här livet
Veckan som gått har varit småtung. På söndag kväll nåddes jag av beskedet att en nyvunnen men god vän hastigt gått bort. Bara så där. "Hej!", ena dagen. Pang, borta nästa. Det är alltid konstigt när människor i ens omgivning försvinner, men särskilt konstigt är det när det handlar om en till synes frisk individ i ens egen ålder. Som man känner. Det är sjukt konstigt och de allra flesta av er vet säkert redan hur det påverkar en, så dit tänker jag inte ens vandra i den här texten.
Hursom: några timmar senare natten till måndag sparkade min gallblåsa bakut efter en halv bunke marängsviss och en påse OLW Salt & Vinegar. Gallstensanfall är inte skiten, kan jag meddela. Det löste sig till slut och jag var på benen igen efter en spruta Voltaren, tabletter och lite vila. "Knivssticksont" tror jag är det ord som är bäst lämpat för att beskriva känsla som uppstod under revbenen. Nu hoppas jag att det här blir den spark i baken som jag behövt för att lära mig ändra på mina kostvanor (30 bitar sushi, säger du? 36, säger jag!) i stort. Börjar sakta närma mig 100-kilosstrecket blankt igen. Det känns bra. Samtidigt börjar jag mer och mer inse hur dumt jag levt under de senaste 5-6 åren. Det känns mindre bra.
Det är lätt hänt att den här typen av inlägg blir väldigt... fel. Å ena sidan det allra allvarligaste, å den andra det mest lättsamma i världen. Men det är väl så det är i största allmänhet: lite av båda. Och med allt det här i backspegeln finns det ju naturligtvis massor att glädjas över framledes. Som grillning på fredag (dock utan bearnaise, en skål eftermiddagschips eller fritösbakade pommes), UFC Undisputed 2010-visning i London idag (artikeln dyker upp på FZ i sinom tid) och bra musik. Till exempel.
Innan jag skyndar iväg till Arlanda-tåget vill jag - via Raging Ronin - tipsa om filmen nedan. Den är "phett lolz", i dubbel bemärkelse.
Allt gott!