Döden kommer alltid olägligt

Medlem
Döden kommer alltid olägligt

I söndags kväll dog min mamma. Torsdag-fredag var jag ner till henne och redan då kunde vi se en tydlig försämring. Det var länge sedan hon kunde prata eller öppna ögonen och i torsdags slutade hon äta. Då förstod vi att slutet var nära. Jag höll hennes hand några timmar .

Mamma fanns alltid där för mig. Hon försvarade mig när jag behövde försvaras, skyddade mig när jag behövde beskydd och hjälpte mig på alla sätt när jag behövde hjälp. Jag berättade allt för henne, dåligt som bra, och vände mig ofta till henne när jag undrade över något. Det kunde vara allt från de djupaste frågorna till hur länge potatis ska koka. Det var med henne jag gick på bio och senare även på opera och balett. Vi lagade mat tillsammans och tog timslånga promenader då vi pratade och pratade. Under senare år började jag tänka på att hon inte alltid skulle finnas hos mig, men jag trodde vi hade mer tid.

Mamma blev 68 år. Hon gick i pension, lyckades få en eftertraktad lägenhet och skaffade sig en efterlängtad hund. Hon ärvde lite pengar efter morfar så att hon kunde få ett drägligt liv. Då gick hon och blev sjuk och det gör mig så arg och ledsen. Strax före jul fick vi reda på att hon var dålig men det dröjde till efter nyår innan de kom på att det var en elakartad hjärntumör. Hon fick tid för operation den 15 januari och jag åkte ner till Göteborg för att tillbringa en vecka med henne. Efter operationen var hon trött och det gick inte riktigt att samtala med henne. Hon mådde bättre än på länge men all kraft och initiativförmåga var borta. Det var nästan så att man fick säga åt henne att lägga sig ner när hon blev trött. Hon svarade på frågor men det kändes inte riktigt som om hon var närvarande. Redan då förstod vi att hon aldrig skulle bli riktigt bra igen.

Den sista gången jag riktigt samtalade med mamma var i september när jag var nere på Bokmässan. Redan då var hon väldigt trött men ingen fattade att hon var sjuk. Det känns som om det är så mycket som har blivit osagt. Det finns så många frågor jag vill ställa till henne och nu är det för sent. Jag hade hoppats att vi med min förbättrade ekonomi skulle kunna gå på operan. Det är något vi brukade göra men som ekonomisk kris satte stopp för. Det finns böcker jag ville att hon skulle läsa och filmer jag ville se tillsammans med henne.

Jag känner mig förvånansvärt lugn och samlad, kanske beroende på att jag har sörjt sedan januari och nu närmast känner lättnad. Hennes sista veckor var stillsamma, hon verkade varken känna smärta eller ångest. Sorgen finns där och den är djup men inte lika uppslitande som medan vi gick och väntade på slutet. Väntan är värst men jag väntar fortfarande på att sorgen skall drabba mig.

#blogg


signatur

Våga vägra smileys!

1
Skriv svar