Tjurskallighet - en dygd?!

Jag brukar tänka på mig själv som djupt och sorgligt odisciplinerad. Hade jag haft ett större driv så hade jag kunnat göra en skillnad, inbillar jag mig. Jag menar, huvudet är det egentligen inget fel på; jag är rätt klipsk, gillar det mesta, och menar oftast väl. Jag hade kunnat spela en roll för världen om jag bara ansträngde mig tillräckligt för att nå några resultat. Jag misstänker nämligen att det krävs målmedvetenhet och disciplin för att nå dessa resultat. Hade jag varit mer disciplinerad hade jag kunnat bli storslagen jag med – som Einstein, Hammarskjöld eller Hawkings.

Själv har jag alltid haft på tok för många intressen för att kunna hålla fast vid ett enda mål och sikta på det genom långa tidsperioder. Med andra ord har jag inte tagit min akademiska examen ännu, trots att jag har spenderat åratal inom utbildningsväsendet. Jag har studerat både det ena och det andra, och bytt spår, för att sedan hitta något annat att slå in på. Jobb, till exempel. Och sen mer studier. Sedan arbete. Och så fortsätter det...

Jag skulle behöva lite mer envishet! Lite djävlar anamma, som får mig att hålla fast vid en plan och inte distraheras bara för att något annat verkar spännande.

Men bredd är ju bra! Visst? Modeordet inom modern forskning och utveckling är ju ”tvärvetenskap”. När vetenskapsmän inom vitt skilda områden slår sina påsar ihop så görs stora och viktiga upptäckter som hade varit svåra att nå för bara en fokuserad forskargrupp. Så att intressera sig för lite av allt är väl en god inställning? Eller kommer jag nu bara med bortförklaringar till min alltför kortlivade och lättavledda uppmärksamhet?

Hoppet för en examen och påföljande storslagenhet är dock inte dött ännu, och jag har lyckats upptäcka några små tecken på att även jag besitter uthållighet.

Bevis nummer 1: Varje islossning drar jag på mig löparskorna och ger mig ut i en kamp för ett minskat midjemått, bättre kondition, bättre hälsa, och i slutändan en ökad livslängd. (Och så gillar jag löpning helt enkelt – inte oviktigt i sammanhanget det heller.) Min löpsäsong brukar vara till dess att det allra ruskigaste höstvädret anländer, någon gång i oktober eller november. Sedan startar den kanske i mars eller april igen, och ju oftare och längre jag kan tvinga ut mig själv, desto bättre, brukar jag anse. Ett klart fall av god självdisciplin!

Bevis nummer 2: Jag avskyr att lägga en bok ifrån mig innan den är färdigläst, oavsett hur illa jag tycker om den. Jag bestämmer mig helt sonika för att avsluta historien, och läser vidare med en förhoppning att den snart ska bli bättre. Och i de fall jag verkligen uppskattar litteraturen (för det mesta, faktiskt) så införskaffas mer. Jag har en klar förkärlek för långa serier och författarskap, och särskilt inom mina favoritgenrer science fiction och fantasy kan man få sitt lystmäte tillgodosett i form av berättelselängd, om det är vad man är ute efter. Här snackar vi bokserier om 10 eller 20 volymer. Eller mer. Det vittnar också om att jag kan hålla fast vid en röd tråd om jag vill.

Bevis nummer 3: Evighetsspel. Även inom datorspelsvärlden så vill jag att saker skall vara länge. De spel som jag fastnar för har en tendens att aldrig ta slut. Eller att repeteras så fort de tar slut. Därför är jag en stor älskare av jättelika rollspelsprojekt a´la Baldurs Gate, The Elder Scrolls och inte minst det utomordentliga strategispelet Civilization. Och ju fler expansioner jag kan lägga till originalet, desto bättre! Ett tydligt bevis på tålamod även det.

Med andra ord tycker jag mig ha fog för att påstå att jag trots allt är utrustad med en viss ståndaktighet, fast kanske bara inom vissa begränsade områden. (OK, det finns fler, men tre exempel är grunden för all retorik!) Kan jag sprida eller expandera dem, och utveckla en allmänt väldisciplinerad personlighetstyp? Och vill jag i så fall det? Jag menar, skulle det medföra bieffekter som exempelvis en oförmåga att slappna av när det finns något att ta itu med? (Jag kan inte sova – tvätten är inte hängd...)

Här presenterar en psykologisk frågeställning sig: Är det så att de disciplinerade söker tukt för att de pallar och till och med uppskattar trycket? Eller är det en egenskap man lär sig genom att traggla med läxläsning och andra karaktärsdanande aktiviteter? Vilket kom först – hönan eller ägget? Uppskattar jag konditionsträning och evighetslånga berättelser för att jag är enveten, eller har dessa intressen med tiden utvecklat en envetenhet i mig?

Ska det slumpa sig så att det myckna datorspelandet är vad som slutligen hjälper mig igenom den akademiska världen? Det vore en ödets ironi i så fall, då det satt käppar i hjulen för så många andra.

#blogg