Spelrecension: Singularity (PC)

Singularity (PC)

Det känns, syns och märks att Singularity är en blandning av flera olika spel. Såsom BioShock (använda handen som vapen), Call of Duty: Modern Warfare (de filmiska actiondelarna), Metro 2033 (atmosfären och monstren) och F.E.A.R (slow-motion). Och det blev en rätt bra mix.

Spelet började ganska svagt men blev allt mer intressantare och roligare då man hittade nya vapen och TMD'n (Time Manipulation Device) längre fram i spelet. Majoriteten av alla vapen i spelet känns och låter väldigt bra. Det var två vapen som jag verkligen fastnade för och kändes väldigt unika då jag inte hade använt någonting liknande i något annat spel.

Med det första vapnet skjuter man iväg en kula och styr kulan hela vägen fram till målet. Du kan alltså stå bakom skydd, utan att se din fiende, och döda fienden på ett riktigt fräckt sätt. Det andra vapnet är en slags granatkastare som släpper ner en granat som man kan styra genom att rulla granaten på marken och sedan detonera granaten mellan benen på en eller flera fienden.

Handlingen började som sagt ganska svagt men blev bara bättre och mer spännande. Slutet av spelet var fantastiskt. Jag är väldigt intresserad av tidsresor och huruvida det går att ändra på framtiden eller det som redan har hänt. Och det är precis vad spelet handlar om.

Det jag inte tyckte om med Singularity var karaktärerna som kändes enkla och tråkiga, fienderna (speciellt soldaterna) reagerar knappt av skotten som träffade dem och uppgraderingarna av vapnen som inte ändrade utseendet på något sätt och därför kändes det helt meningslöst att uppgradera vapnen. Ni som har spelet BioShock vet precis hur vapenuppgraderingarna egentligen ska fungera.

Sammanfattning:
+ Vapnen
+ Handlingen
+ Slutet
+ Atmosfären
- Ett fåtal fiender
- Karaktärerna
- Vapenuppgraderingarna

Betyg: 3/5 | 6/10 | [Bra]

#blogg